Ögats evolution

Det här är ett mänskligt öga. När ljus träffar ögat bryts ljuset i hornhinnan och linsen. När ljusstrålarna träffar ögats bakre del registreras en tydlig bild, på näthinnan. Synnerver skickar bilden till hjärnan som tar emot och tolkar bilden. Ögat är ett avancerat organ. Om vi plockar bort någon av de här delarna av ögat slutar det fungera – vi blir blinda.

Alla ögats delar måste vara på plats för att ögat ska fungera. Hur går det ihop med evolutionen? Om nu ögat behöver alla sina delar för att fungera, hur kan det då ha uppkommit genom små stegvisa förändringar? Alla ögats delar kan väl inte gärna ha uppkommit samtidigt genom en enda mutation? Och vilken nytta har ett djur av bara en hornhinna?

Eller bara en synnerv? Ingen alls. Kan ögat verkligen ha skapats av slumpmässiga mutationer? Det här är en av våra förfäder, i havet för flera hundra miljoner år sedan. En encellig organism.

En mutation har förändrat cellen lite. Den har fått en speciell punkt på sin yta. Den punkten är ett protein som känner av ljus. Ljuset retar cellen så att den börjar röra sig. Den flyttar sig lite, mot ljuset, till en plats där den kan få mer näring.

Mer näring gör det lättare för organismen att överleva. Och egenskaper som ökar chansen att överleva sprids genom det naturliga urvalet. Celler som har en sådan här ljuskänslig punkt blir vanligare genom evolution. Det här djuret ser lite ut som en mask. Genom mutationer och naturligt urval har den ljuskänsliga punkten utvecklats till en lite större fläck som känner av ljus.

Fläcken har formen av en skål. Skålformen gör att djuret kan känna av ljusets riktning. Ju djupare skål, desto mer noggrant kan den känna ljusets riktning. En riktigt djup skål, med en liten öppning längst ut, gör att djuret kan urskilja former. Det kan den här bläckfisken, en nautilus.

Bilden den ser är enkel och suddig, men en nautilus kan ana formen av ett rovdjur och söka skydd. Nautilus har ett enkelt öga som har utvecklats stegvis, genom mutationer. Varje steg i utvecklingen har varit av värde för individens överlevnad. Och egenskaper med ett överlevnadsvärde gynnas i det naturliga urvalet. Ögat fortsätter att utvecklas, generation för generation. Med tiden inträffar fler mutationer.

Någon individ råkar få genomskinliga proteiner framför ljusinsläppet. De bildar en hornhinna som skyddar ögat. Mutationer hos någon annan individ bildar genomskinliga proteiner bakom öppningen. De formar en lins. Linsen bryter ljuset, så att en skarp bild når ögats bakre del.

Och någon annan råkar få muskler som kommer åt att dra och töja i linsen. Musklerna kan ändra linsens form så att ögat kan fokusera och se skarpt, både på kort och på långt avstånd. Allt det här gynnas av det naturliga urvalet. Som hos de här aporna. De kan se mat i närheten… …och spana efter faror långt bort.

Varje mutation sker av en slump. Om förändringen hjälper individen att överleva, kommer de nya anlagen leva kvar och spridas. Så har ögat utvecklats, steg för steg, från en ljuskänslig punkt på en enda cell, till ett komplicerat öga. Vi går tillbaka till det där maskliknande djuret. Den hade inga ögon.

Under evolutionen blev den till olika arter som utvecklades olika. Några utvecklades till katter, andra till bläckfiskar. Djur i skilda miljöer, med kroppar som ser väldigt olika ut. Förutom ögonen. Ögonen är uppbyggda på samma sätt. Runda organ, med näthinna, lins och hornhinna.

Den enda gemensamma släktingen hade inga ögon. Men katten och bläckfisken har ögon, som har utvecklats i olika miljöer. De har utvecklats oberoende av varandra. Ändå ser de ungefär likadana ut. Så, evolutionen är alltså inte bara en fråga om slump. Mutationer, förändringar i DNA och i arvsanlag, inträffar av en slump.

Men vilka anlag som blir framgångsrika i det naturliga urvalet, är inte en slump. Därför kan djur som är väldigt olika ha ungefär likadana ögon. Det ser det naturliga urvalet till.