Samarbetets evolution

Ibland är det svårt att hitta mat i naturen. Den som letar bäst – eller jagar bäst – har störst chans att överleva, föröka sig och föra sina anlag vidare till en ny generation. Det naturliga urvalet råder. Dygnet runt, år efter år. Det finns inte hur mycket som helst av mat, utrymme eller sexualpartner.

Allt är begränsat. I naturen är det konkurrens. I en sådan miljö måste det väl vara bäst att vara stark och roffa åt sig, så mycket det bara går, för att inte riskera att bli utan mat. Men är det alldeles säkert? I den här vargflocken finns det starka anlag för att roffa åt sig.

Vi kan kalla dem “roffa åt sig”-anlag. Vad händer med flocken, om några starka vargar roffar åt sig så mycket det går? Jo, några andra individer får lite mat. Kanske ingen alls. Mindre mat innebär större risk för att dö.

Om många vargar dör så blir det svårare för dem som överlever att hitta någon att para sig med. Beteendet att roffa åt sig kan alltså gynna den här starka vargen idag, genom att den blir mer mätt. Men det kan missgynna den imorgon, om den inte hittar någon att para sig med. Det naturliga urvalet gör då att dess “roffa åt sig”-anlag blir mindre vanliga i nästa generation. Så roffa åt sig är ett beteende med både för- och nackdelar.

Finns det något annat beteende, som inte har samma nackdelar? Den här flocken har starkare “dela med sig”-anlag. De delar mer jämnt på byten som de lyckats fälla. Det ger fler vargar chans att överleva, även de som är små eller svaga. Då blir det fler vargar att para sig med och fler ungar kommer leva tills de blir vuxna nog att själva föröka sig.

De starka anlagen för att dela med sig förs vidare och blir vanligare. Det verkar ju bra. Dela med sig. Men det beteendet innebär också en risk för en varg-individ. Om det är väldigt lite mat att dela på så kan “dela med sig”-beteendet innebära att en varg får alldeles för lite mat.

Och om den dör av svält kommer inte dess anlag att spridas. Det naturliga urvalet sållar bort “dela med sig”-generna och gör dem mindre vanliga i nästa generation. Så “dela med sig” är också ett beteende med både för- och nackdelar. “Dela med sig” och “roffa åt sig” är två anlag och två beteenden som finns hos alla vargar. De framträder lite olika starkt hos olika individer. Båda beteendena har sina för- och nackdelar.

Hur mycket ska man ha av varje? Det avgör evolutionen. Det naturliga urvalet bestämmer balansen mellan de två beteendena, och vilka anlag som blir mer framträdande i nästa generation. Det är inte alltid den som är starkast eller roffar åt sig mest som för sina gener vidare. Det är den som som är bäst anpassad till livsmiljön som för sina gener vidare.

Och ibland är den bästa anpassningen att samarbeta och dela med sig.