
Nervsystemet

Uppgradera för mer innehåll
Sant eller falskt? Ögonen kommunicerar med hjärnan genom nervsystemet.
Michael är ute på stan. Hej Michael! Shhh! Oj, bra musik? Okej, vi ska inte störa.
Hmm, vad är det som händer i Michael just nu? Han ser en grupp musiker, med ögonen förstås. Han hör musiken de spelar, med öronen. Och han tänker på det han upplever, med hjärnan. Då måste alltså ögonen och öronen vara i kontakt med hjärnan på något sätt.
De kommunicerar. Men hur? Hur ser den där kommunikationen ut? Vi tittar lite närmare på det. Kroppen består av celler, och alla celler har sin egen särskilda uppgift.
Den här cellen är lite speciell, och den har ett lite speciellt utseende. Nästan som en stjärna. Spetsarna fungerar ungefär som antenner. De kan fånga upp en signal som skickas från till exempel ögat. Signalen skickas vidare, genom en tråd för utgående signaler.
Signalen uppfattas av cellen intill, som i sin tur skickar den vidare. Celler som ligger på rad bildar en lång tråd. Och det är som den där kommunikationen sker. Tråden är en nerv, och de här cellerna som ser ut som stjärnor är nervceller. I hela vår kropp finns det nerver som bildar ett nätverk som skickar nervsignaler fram och tillbaka.
Signaler om till exempel sånt vi ser och hör. Inne i ryggraden ligger en samling med nerver bredvid varandra. Det är ryggmärgen, och den står i direkt kontakt med hjärnan. Nerverna, ryggmärgen och hjärnan utgör tillsammans kroppens nervsystem. Hjärnan och ryggmärgen är det centrala nervsystemet.
Nervtrådarna ute i kroppen är det perifera nervsystemet. När någon rör vid din arm aktiveras särskilda känselceller. De registrerar beröringen och omvandlar den till nervsignaler, som skickas inåt i kroppen. Signalerna går blixtsnabbt, först till ryggmärgen, och därefter vidare till hjärnan. Det är då vi verkligen känner klappen på armen, när hjärnan tolkar och analyserar.
Och det är precis just det som händer i Michaels hjärna när han står på torget. En massa signaler om musiken och människorna på torget har skickats till hans hjärna. Hjärnan tolkar, och analyserar. Och nu upptäcker Michael en annan sak. Hon som spelar trumpet är ganska söt.
Ja, faktiskt väldigt söt. Oj, Michael blir lite blyg och rodnar ... men han väljer ändå att gå fram och prata med trumpetaren. När Michael bestämmer sig för att göra det, skickar hjärnan ut en signal, till musklerna i benen. Musklerna reagerar på signalen, och börjar röra sig.
Rodnaden på kinderna, däremot, beslutar inte Michael om själv. Det bara hände. Men det är hjärnan som skickar ut signalen till kroppen som ökar blodflödet och får kinderna att bli röda. Vad kan vi lära oss av allt det här då? Jo, dels att det finns två sorters nervfunktioner.
En som man kan styra medvetet, till exempel hur vi rör oss och hur vi talar. Det är det viljestyrda, eller somatiska, nervsystemet. Den andra funktionen kan vi inte alltid styra, och det behöver vi inte heller. Vi andas utan att vi tänker på det, och det är samma sak med hjärtat. Det slår utan att vi måste bestämma oss för det.
Den här funktionen kallas för det självständiga, det autonoma, nervsystemet. Det andra vi kan lära oss är att nervsignaler går i två riktningar. Information om sånt vi ser, hör och känner går till hjärnan. Signaler som styr musklerna går från hjärnan. Nervsystemet är alltså verksamt i kroppens alla delar, och inblandat i mängder av kroppens funktioner.
När man hör musik, aktiveras hörselnerverna. Om man börjar dansa, är det nerverna som får musklerna och kroppen att röra sig. Och den där sköna känslan man kan få i kroppen när man hör musik man gillar, den styrs av nerverna. Men ingenting av det bryr sig Michael om just nu. Han bara njuter.