Klippiga bergen

Klippiga bergen utgör en nästan helt sammanhängande bergskedja längs den västra delen av Nordamerika. Den sträcker sig ned från Alaska genom Kanada, och den västra tredjedelen av USA. Den är mer än 4 800 kilometer lång. Klippiga bergen, så som de ser ut idag började bildas för ungefär 80 miljoner år sedan. En av plattorna som utgör jordskorpan, Stillahavsplattan, började glida in under den nordamerikanska plattan.

Den gled under med en grund vinkel och tryckte allteftersom upp ett långt och brett bälte av berg, över tusen kilometer från där plattorna ursprungligen kolliderade. Sedan dess har Klippiga bergen formats underifrån av mer rörelse från plattorna, men också från ovan av vind och regn. Stora ismassor som glider ned längs bergssidan, glaciärer, har också nött ned bergen och format deras dramatiska toppar och dalar. Den högsta toppen är Mount Elbert i Colorado, som är 4 400 meter hög. Ekologer delar in Klippiga bergen i tre huvudsakliga områden, baserat på vilka arter som kan överleva där.

I bergszonen, under cirka 2 700 meters höjd, kan en mängd olika träd växa, däribland asp och contorta-tall. Det här är den varmaste zonen. Den får bara lite snö, även vintertid. Svartsvanshjortar vandrar runt bland träden, och bisamråttor och bävrar lever i bäckarna och sjöarna. När vi kommer in i det subalpina området hittar vi de mer tåliga engelmannsgranen och berggranen.

Här kan du få syn på en snöskohare eller höra ljudet av en duvhök ovanför. När vi tar oss högre upp i det subalpina området, sjunker temperaturen och det faller mer snö. Skogen tunnas ut och träden blir allt mindre. Där de sista träden övergår i ett öppet landskap på runt 3 500 meters höjd, har vi nått den alpina regionen. Bara tåliga vildblommor som bergsflox kan överleva i de kalla temperaturerna och starka vindarna här.

De ger betesmark åt gulbukiga murmeldjur och tjockhornsfår. Människor har bott i Klippiga bergen under kanske så lång tid som 12 000 år. Under största delen av den här tiden var de hem åt Kutenai, Shoshoner, Hopi och många andra ursprungsbefolkningar. År 1540, marscherar den spanska upptäcktsresanden Francisco Coronado in i området med en grupp soldater, missionärer och slavar. Andra européer följer efter. De för med sig nya sjukdomar och förstör livsmiljöerna för bisonoxarna som ursprungsbefolkningen jagar.

Färre och färre av ursprungsbefolkningen bor nu i bergen. Under 1800-talet anländer pälsjägare och guldgrävare. Nya järnvägslinjer gör det enklare att nå bergen. Tält och läger blir nu rancher och gårdar, handelsplatser blir till städer. All denna mänskliga påverkan hotar Klippiga bergens naturliga miljö.

Skogar som skövlas för byggnader lämnar djur utan livsmiljöer, bekämpningsmedel från gårdar förgiftar fåglar. Folk är oroliga att Klippiga bergen ska förlora sin naturliga skönhet. I början av 1900-talet avsätter Kanadas och USA:s regeringar stora områden av Klippiga bergen till nationalparker, där mänskliga aktiviteter är begränsade. Några av dessa är är Jasper, Banff och Yoho i Kanada, och den stora Rocky Mountains National Park i USA. I många av nationalparkerna övervakas beståndet av vilda djur.

Träd planteras för återbeskogning av stora områden. Myndigheter och privata organisationer arbetar tillsammans för att köpa mer mark och bevara den för miljövård. Idag är Klippiga bergens naturliga skönhet, särskilt i dess nationalparker, något som lockar miljoner besökare varje år, för att vandra, tälta, paddla kanot eller klättra i bergen. Med ihärdiga ansträngningar för att skydda Klippiga bergens naturliga miljö, kan växter, djur och människor fortsätta samexistera på dess urgamla bergssidor.