Plattektonik

Här är jordens kontinenter, som vi känner till dem. Stora hav skiljer dem åt. Men, om du tittar på formen på dem … verkar det nästan som om de passar ihop, som bitarna i ett pussel! Du kanske har tittat på en världskarta någon gång och tänkt på just det här. I början av 1900-talet trodde forskarna att det här bara var en slump, och att kontinenterna inte alls flyttar på sig.

Men idag vet vi mer! Så här tror vi att jorden såg ut för ungefär 300 miljoner år sedan. Alla landmassor satt ihop och bildade en stor superkontinent: Pangea. Sedan, medan årmiljonerna gick, drev kontinenterna ifrån varandra ... och just nu råkar de befinna sig på de platser där vi är vana att se dem.

Verkar det här svårt att tro på, precis som det var för forskarna för hundra år sedan? Hur är det ens möjligt att något så stort och tungt som en kontinent kan åka omkring så här? För att förstå det behöver vi titta inuti jorden. Så här skulle jorden se ut om vi skar ut en bit av den och kikade in. Jordskorpan är ett tunt lager av massivt berg.

Skorpan flyter ovanpå manteln, som är ett tjockt trögflytande lager av hett berg. Jordens kärna värmer upp manteln, och skapar konvektionsströmmar, som får manteln att röra sig, långsamt. Själva jordskorpan är som ett hårt skal av sten runt jorden. Men det är ett skal som är sprucket, uppdelat i stora plattor. Sju riktigt stora och ett antal mindre.

Vi kallar dem tektoniska plattor. De här tektoniska plattorna följer med mantelns rörelser, och flyttar sig långsamt, bara några centimeter om året. Men de rör sig åt olika håll. Vad händer då där plattorna möts, vid plattgränserna? Tre olika saker kan hända.

Här krockar två plattor. Det är en konvergerande plattgräns. Det är så här flera av jordens bergskedjor har bildats. En annan sorts plattgräns är den där plattorna rör sig från varandra – en divergerande plattgräns. På land, där jordskorpan är tjockare, skapar det en dalgång med branta sidor, en sprickdal.

På havsbotten, där skorpan är tunn, kan en divergerande plattgräns slita isär den, så att det kommer upp magma. Magman svalnar i vattnet, stelnar och bildar en lång rad av undervattensberg: en mittoceanisk rygg. Om plattorna istället rör sig längs med varandra, är det en omvandlingsgräns. Ibland fastnar plattorna i en omvandlingsgräns i varandra. När de försöker glida längs med varandra ökar ökar trycket och friktionen mellan dem, och sen, plötsligt, bryter de sig fria, och får hela marken att röra sig.

Och precis som vid de andra gränserna, uppstår här ofta jordbävningar. Numera finns det gott om bevis som stöder teorin om tektoniska plattor. Ett av sätten som forskarna använde för att komma fram till det här, var att studera rester från gamla djur och växter, fossil. Det finns fossilspår från samma arter, vid samma tidpunkt, på olika kontinenter. Områden som idag är åtskilda av stora hav, var för länge sedan sammanhängande skogar!

Det går faktiskt att hitta spår från ännu längre tillbaka i tiden, innan ens Pangea hade bildats. De tektoniska plattorna verkar nämligen ha drivit omkring i flera miljarder år, och bildat flera superkontinenter, som sedan har delat på sig igen. Det är alltså ingen slump att kontinenterna ser ut att passa ihop – de är verkligen bitar av ett jättestort pussel.