Tsunamier

Det är eftermiddag den 11 mars 2011, i staden Sendai i Japan. En vanlig dag. Kei sitter på sitt kontor och jobbar. Han har några få timmar kvar på sin arbetsdag. Plötsligt börjar byggnaden att gunga.

Lamporna vajar fram och tillbaka, och en bokhylla ramlar omkull. Kei rusar ut på gatan, precis som många andra. Det är en kraftig jordbävning som pågår. Marken skakar under flera minuter. Så fort det slutar springer Kei och några arbetskamrater till hans bil och kör iväg.

De vill komma så långt bort från kusten som möjligt. De vet att katastrofen kan bli ännu värre om en stund. Ute till havs ligger jordbävningens centrum, dess epicentrum. Långt nere under ytan rör sig havsbottnen och enorma vattenmassor lyfts upp flera meter av jordbävningen. När vattenytan jämnar ut sig igen uppstår vågor.

Vågorna breder ut sig i alla riktningar. Strax efter jordbävningen, som nyss skakade Sendai och flera andra städer, närmar sig nu en våg Japans kust. Än så länge går det inte att se vågen med blotta ögat. Den är bara en meter hög, men 100 kilometer bred. Vågen rör sig fort, i 800 kilometer i timmen, mot kusten. Närmare land är havet grundare.

Havsbottnen och stranden gör att vågen saktar in. Det finns inte plats för allt vatten som vågen sätter i rörelse. Och när vattnet inte får plats pressas det uppåt. Vågen blir högre ... och högre.

Vattnet bygger upp en våg som är 10, 20, eller till och med 30 meter hög. Den slår in över kusten med full kraft. Japan drabbas av en flodvåg, en tsunami. Tsunamin sliter med sig båtar, bilar, byggnader … och människor. Den som kommer i vägen för vattenmassorna har ingen chans.

Kraften i vågen är enorm. Tsunamin sköljer över en kuststräcka på 600 kilometer och översvämmar stora områden inåt land. Vägar, broar, sjukhus och åkrar, el- och vattenledningssystem. Det mesta som kommer i vägen för vågen bryts sönder. Som längst når vattnet 1,5 kilometer in i landet.

Sedan drar gravitationen det tillbaka till havet igen. Det vatten som nyss var en flodvåg in mot land rinner nu tillbaka mot havet. Det drar med sig sönderslagna hus, bilar, tåg och bråte, och människor som drunknat i vågen. Tusentals människokroppar kommer aldrig att återfinnas. En tsunami kan alltså skapas av en jordbävning på havsbottnen, men också av vulkanutbrott eller stora jordskred under vattnet.

Det här är inget som människan kan förhindra, men vi kan skapa skydd mot vågen när den kommer. En möjlighet är att bygga stora vallar för att skydda bebodda områden. Skyddsvallarna ska förhindra att vattnet når människor och hus när vågen slår till. Ett annat sätt är att placera ut sensorer på havsbottnen som känner av när marken rör sig – känner av seismisk aktivitet. På det sättet kan sensorerna detektera jordbävningar och vulkanutbrott, och skicka en signal till ett övervakningssystem.

Om jordbävningen är stor, och det finns risk för en flodvåg, ljuder en siren och meddelanden skickas ut i radio, TV och telefoner. Det går ut en tsunamivarning. Nu gäller det att så fort som möjligt sätta sig i säkerhet; människor evakuerar. De tar sig så fort de kan långt bort från kusten, eller till högt belägna områden dit vattnet inte kan nå. I Sendai fanns skyddsvallar 2011, men vågen var så kraftig och hög att den sköljde över vallarna och förstörde städer och byar.

De hade också ett varningssystem. Kei och hans arbetskamrater fick varningen, så de och många andra hann sätta sig i säkerhet. Men tyvärr var det också många som inte kom undan vattnet. Ungefär 18 000 människor dog i katastrofen och en halv miljon hem förstördes. Tsunamin 2011 är den värsta som Japan någonsin har upplevt.