Berlinkonferensen 1884 - Kapplöpningen om Afrika

Precis som sina förfäder sen tusentals år spanar den unge Samburu-herden ut över öknen. Han vaktar mot rovdjur från en kulle ovanför en sjö som heter ”Basso Narok” på Samburu-språket. Det betyder ”den svarta sjön”. Samtidigt, sextusen kilometer bort, i Berlin i Tyskland, stirrar representanter från fjorton västländer på en vägg med en tom karta ...förutom konturen av Afrika med dess floder och sjöar. Männen i rummet har ingen aning om Samburu-herden, hans folk eller deras afrikanska hemland.

De sätter ett namn på kartan rakt över herdens sjö. "Rudolfsjön" för att hedra kronprins Rudolf av Österrike. Ett namn, påhittat av européer, som inte bjudit in några afrikaner. Fram till 1870-talet är de europeiska bosättningarna i Afrika främst handelsstationer längs kusten. Vid den här tiden är runt tio procent av kontinenten under europeiskt inflytande. Européerna ser det inre Afrika som mystiskt och skrämmande.

Under 1800-talet tränger sig expeditioner av västerländska upptäcktsresande och missionärer djupare in i Afrika. De söker efter Nilens källa, städer av guld och sprider kristendomen. Expeditionerna finansieras av västerländska företagare, regeringar och tidningar. Européerna ser det som sitt uppdrag att ta med sig kristendomen, handeln och civilisationen till Afrika. I Afrika välkomnas upptäckarna men möts ofta av ointresse för västerländsk religion, och de värderingar de oinbjudet delar med sig av.

I hela Europa skriver tidningar oändliga berättelser med teman om ”mörk kontra ljus” och ”Afrika mot Väst”. Afrika framställs som ”den svarta kontinenten” och ”outnyttjad” av invånarna. Europeiska kolonisatörer uppfinner idén om ”raser” för att rättfärdiga européer som ”den överlägsna rasen”, som förtjänar att kontrollera och styra kolonier i Afrika. På 1870-talet är spänningarna stora i hela Europa. En ekonomisk depression bryter ner ekonomier världen över och trycket växer för att hitta billigare resurser och framtida marknader.

Europeiska ledare är rädda för att om de inte förbättrar ekonomin riskerar de att möta uppror i sina länder eller till och med krig i hela Europa. För att undvika det letar de efter alternativ utanför Europa. Afrika har allt som Europa önskar i form av värdefulla mineraler och råvaror. Kapplöpningen är igång. Europeiska makter slåss om att få göra anspråk på afrikanska territorier.

För att förhindra att den europeiska kolonitävlingen i Afrika ska utmynna i krig bjuder den tyske kanslern Otto von Bismarck in representanter från fjorton europeiska länder till Berlinkonferensen 1884. Det första uppdraget är att hitta en fredlig lösning på konflikter i Kongo, en stor region i centrala Afrika som tre kandidater gör anspråk på: Frankrike, Portugal och kung Leopold II av Belgien. När tvisten är avgjord tar konferensen på sig en viktigare uppgift: ”I enlighet med internationell rätt”, som de bekvämt nog själva skapar, delas den afrikanska landmassan upp i cirka femtio olika delar mellan de europeiska medlemmarna. De ritar påhittade gränslinjer utan något erkännande från inhemska afrikanska politiska, ekonomiska, andliga eller sociala institutioner. Efter Berlinkonferensen får Storbritannien och Frankrike de största koloniala områdena.

Tyskland, Spanien, Italien, Belgien och Portugal får flera mindre kolonier. De andra sju deltagarna: Sverige-Norge, Danmark, Österrike-Ungern, Nederländerna, Ryssland, det Osmanska riket och USA kräver inga territorier. När ett land härskar över en främmande nation kallas det imperialism. I och med den här konferensen börjar en ny era av modern europeisk imperialism. Berlinfördraget från 1884 påstår sig erbjuda Afrika civilisation och kristendom i form av fri handel och fredsbyggande.

I verkligheten är det en europeisk invasion, ockupation, delning och kolonisering av hela den afrikanska kontinenten. Idag är den afrikanska kontinenten fri från kolonier, men många av gränserna är kvar; gränser som ritades upp på en karta i Berlin.