Konsekvenser av den senaste glaciala perioden

Jordens klimat har förändrats många gånger. Under långa perioder har jorden varit mycket kallare än vad den är nu. Under sådana perioder – istider – breder inlandsisar ut sig över stora landområden. Under en istid varvas kallare glaciala perioder med något mildare interglaciala perioder. Vi befinner oss faktiskt i en sådan interglacial period, i den kvartära istiden.

Den senaste glaciala perioden, eller nedisningen, varade från cirka 115 000 till 11 700 år sedan. Hur påverkade den jorden? Glaciala perioder orsakar i allmänhet stora förändringar på jordytan. I takt med att inlandsisarna breder ut sig och drar sig tillbaka för de med sig stenar och jord, eroderar kullar och berg, och ändrar landskapets form. Tyngden av isen kan till och med få själva jordskorpan att tryckas ner!

Och när inlandsisen försvunnit börjar marken att höja sig igen. Det kallas postglacial landhöjning. Den här landhöjningen har medfört stora förändringar av kustlinjer och terräng under de senaste årtusendena. Sjön Mälaren till exempel, var tidigare en del av Östersjön. Men runt 1100-talet hade landhöjningen gjort den till en sötvattenssjö.

Postglacial landhöjning pågår fortfarande på många ställen, särskilt i norra Europa, Sibirien, Kanada, och vid de stora sjöarna i Nordamerika. Studier visar att landhöjningen kommer att fortsätta på många platser i ytterligare cirka 10 000 år. En annan konsekvens av den senaste nedisningen var att många stora djur försvann, som ullhåriga mammutar, sabeltandade katter och en sorts stora bältdjur – glyptodonter. Alla de hörde till gruppen pleistocen megafauna. Med början för 130 000 år sedan inträffade ett globalt massutdöende av flera hundra arter av megafauna.

Orsakerna till utdöendet är inte helt klarlagda, men forskare har några teorier. Under den senaste nedisningen var mycket av vattnet på jordens yta bundet i de tjocka inlandsisarna, så på många ställen var det ganska torrt. Och i takt med att inlandsisarna bredde ut sig blev stora landområden helt obeboeliga. Så djur behövde konkurrera mer om livsutrymmet, och förmodligen även om födan. Det är möjligt att stora delar av jordens megafauna inte kunde anpassa sig till de här förändringarna.

En annan teori handlar om Homo sapiens – oss människor. Under den senaste nedisningen levde människor och megafauna sida vid sida i många delar av världen. Arkeologer har hittat rester av verktyg och vapen som kunde användas för att jaga stora byten. Man tror att jakt kan ha bidragit till vissa arters tillbakagång. Homo sapiens var inte den enda människoarten i början av den senaste glaciala perioden för 115 000 år sedan.

Vid den här tiden levde Homo erectus fortfarande i dagens Indonesien, Denisovamänniskan i Asien, och Neandertalarna hade levt i Europa i hundratusentals år. Men i slutet av den senaste glaciala perioden var alla utdöda, utom Homo sapiens. De klarade sig troligtvis tack vare sina stora, komplexa hjärnor. Homo sapiens avancerade överlevnadstekniker tillät dem att anpassa sig till vitt skilda miljöer och klimat. Efter den glaciala periodens slut fanns det mer fukt i luften, marken var mindre frusen och det var bättre förutsättningar överlag för växt- och djurliv.

De här förhållandena ledde sannolikt till utvecklingen av jordbruk, och uppkomsten av de första civilisationerna.