Svensk slavhandel

Den europeiska handeln med slavar från Afrika pågick från 1500-talet till början av 1800-talet. Hur ställde sig Sverige till slavhandeln? Jag vet! Vi var emot det! Väl...?

Snälla, säg att vi var emot det! ...Neej... Slaveri var inget nytt i Sverige. Både före och under vikingatiden fanns slavar som tagits som krigsbyten. Slavarna kallades trälar. Trälarnas barn blev i sin tur också slavar.

Men när kristendomen infördes under medeltiden, så tyckte man att det här var fel. Slaveri förbjöds, och de sista trälarna blev fria på 1300-talet. Ungefär 300 år senare, vid mitten av 1600-talet, flyttar holländaren Louis de Geer till Sverige. Han inser hur viktig järntillverkning kan bli för Sverige och svenskarnas industrier. Därför kallas han ibland för den svenska industrins fader.

De Geer inser också att järnet har en funktion att fylla inom slavhandeln. Slavhandlarna behöver vapen och kedjor och bojor. Det är en mycket lönsam handel. Så trots att Sverige ännu inte ägnar sig åt någon egen slavhandel, så används järnet i andra länders handel. År 1646 får de Geer tillåtelse av drottningen, Kristina, att utrusta Sveriges första egna slavskepp. Skeppet åker till Afrika där man köper slavar som man sedan säljer i Västindien.

Många slavar dör på resan. Men ekonomiskt är det fortfarande en väldigt lyckad affär. Den är så lyckad att drottningen nu vill starta ett ordentligt slavhandelsföretag. 1649 får de Geer rätt att starta det Svenska afrikanska kompaniet. Året därpå, 1650, köper Sverige en koloni från kungen av Fetu-folket, här, i Afrika. Kolonin kallas Svenska Guldkusten, eller Cabo Corso.

Här startar kompaniet handelsstationer för slavhandeln. Kompaniet köper också – och bygger om – ett gammalt slavfort: Carolusborg. Konkurrensen om handeln är tuff. Britterna kapar flera av svenskarnas skepp för att försöka bli av med konkurrensen. Och flera länder vill lägga beslag på Carolusborg.

Det är danskarna som först lyckas. 1658 intar de fortet med hjälp av lokala Fetu-krigare. Sverige och Danmark ligger i krig, men sluter fred 1660. Nu är det meningen att Sverige ska få tillbaka sitt fort. Men det visar sig att danskarnas föreståndare har sålt fortet till holländarna – och stuckit med pengarna.

Lokalbefolkningen tröttnar på holländarna, återtar fortet och säljer det till Sverige igen. Svenskarna använder fortet till 1663 då holländarna tar tillbaka det. Utan något fort i Afrika händer inte så mycket på slavfronten. Jo, förstås: Sverige blir under 1700-talet världens största järnexportör. Mycket tack vare slavhandeln.

Och inte bara för järnet i vapnen och kedjorna. Britterna köper enorma mängder svenskt järn i stångform. De använder det till att handla slavar för, det funkar alltså som pengar i Afrika. Järnstängerna har speciella mått och specialbeställs för handeln. Det kallas "voyage-järn".

När handeln med slavar är som mest intensiv exporterar Sverige – under bara ett år – 954 ton voyage-järn. Det är lika tungt som fem och en halv blåvalar. För det kan man köpa många slavar. 1784 köper Sveriges kung Gustav III en koloni i Västindien: S:t Barthélemy. Huvudstaden på ön döps efter kungen till: Gustavia.

Jorden på ön är inte tillräckligt bra för stora odlingar. Istället tjänar man pengar på att sälja slavar vidare härifrån, och på att låta andra länder sälja sina slavar vidare härifrån. Vid början av 1800-talet förbjuds slavhandeln i flera länder i Europa. Sverige får press på sig att också sluta, och går med på det 1813. Men även om handeln förbjuds är det fortfarande tillåtet att äga slavar på S:t Barthélemy.

Det är först 1845 som svenska riksdagen beslutar att avskaffa också slaveriet på ön. Två år senare är alla slavar fria. Sverige var alltså bland de sista i Europa att avskaffa slaveriet.