Nationalförsamlingen och kungens död

I Frankrike har Bastiljen fallit och landet styrs nu av den nybildade nationalförsamlingen. De flesta ledamöter i nationalförsamlingen kommer från tredje ståndets övre skikt. De är handelsmän, advokater och läkare. Men även en del adelsmän, präster och några få arbetare Runt omkring, på Paris gator, vandrar arbetare och hantverkare som nu är beväpnade revolutionärer. De dödar dem av kungens ämbetsmän som ännu inte har flytt landet.

Det är inte bara i Paris upproret pågår. På många andra platser i Frankrike har bönder och hantverkare hört att Bastiljen fallit; de bränner slott och slår ihjäl adelsmän. Många adelsmän flyr utomlands. De få adelsmän och präster som ingår i nationalförsamlingen känner sig rädda och hotade av tredje ståndet. Natten till den 4 augusti 1789 accepterar de att avsäga sig alla sina privilegier.

Nu saknas bara kungens namnteckning, sedan måste alla betala skatt, och lagar ska vara lika för alla. Kungen, Ludvig den XVI, tycker inte om nationalförsamlingens beslut, han vägrar att skriva under. Det gillar inte folket i Paris, det utbryter demonstrationer. Kvinnor demonstrerar mot bristen på mjöl. Och 7 000 kvinnor tågar ut till Versailles där kungen och hans fru Marie Antoinette bor.

De kräver att kungen ska följa med dem till Paris. Några arga demonstranter bryter sig till och med in hos kungen. Folket har egentligen inte så mycket emot kungen, men drottningen, som ursprungligen kommer från Österrike, henne hatar de. Det sägs att hon, när hon fick höra talas om att folk var hungriga, ska ha sagt: “Men om de inte har bröd, varför äter de då inte kakor?”. Fast förmodligen sa hon aldrig så.

Kungen ger i alla fall med sig, och följer med in till Paris. Nationalförsamlingen stiftar fler lagar för att få bort förtrycket från “l’ancien regime” - det gamla styret. Allt som adeln och kyrkan äger ska nu ägas av staten. Bönderna på landsbygden blir snart nöjda, nu slipper de betala orättvisa skatter till adeln. De återgår till sitt gamla sätt att leva.

Många av prästerna och biskoparna gör sitt bästa för att slippa lämna ifrån sig sina rikedomar. Till skillnad från stadsborna har bönderna inga större problem med det, eftersom de ofta är djupt religiösa och litar på kyrkan. År 1791 bestämmer nationalförsamlingen att Frankrike trots allt ska ha en kung, men med mycket begränsad makt. Kung ludvig XVI blir allt mer orolig för sin familjs säkerhet och i juni 1791 försöker familjen fly. Flyktplanerna har utarbetats av drottningens beundrare, greve Axel von Fersen, utsänd i hemlighet av Sveriges kung Gustav III. Kungen och hans familj upptäcks under flykten och återförs till Paris.

Nu är kungafamiljen fångar i sitt eget palats. År 1792 avskaffar nationalförsamlingen kungamakten. Själva byter de namn till nationalkonventet. Kungen söker i hemlighet stöd hos andra kungar och hos adelsmän som flytt Frankrike. En del av hans brev hittas och folket bestämmer att kungen är skyldig. Skyldig till vad är inte riktigt klart, men skyldig är han.

Han åtalas för förräderi och döms till döden. I januari 1793 rullar en vagn in på ett torg i Paris. I vagnen sitter Ludvig XVI. På torget står en ny uppfinning, ett verktyg för att avrättningen ska gå snabbt, humant och smärtfritt – giljotinen. “Fransmän jag dör oskyldig” "Trumslagare!" Leve friheten! Leve republiken! Även Marie Antoinette anklagas för förräderi och avrättas.

Runt om i Europa . blir kungahus och adelsmän rädda och arga, när de får reda på att Ludvig XVI är avrättad, och adeln avskaffad Kan det hända i Frankrike, så kanske det kan hända här. Efter avrättningen av kungafamiljen börjar en period i Frankrike som kallas “Skräcken”. 35 000 människor avrättas under kort tid och ingen vet vem som står näst på tur…