Industrialiseringen och arbetarrörelsen

Den industriella revolutionen börjar i Storbritannien vid 1700-talets mitt. Den kommer att förändra världen för alltid. Jordbrukets utveckling leder till att tiotusentals människor blir av med sin jord och blir arbetslösa. De söker sig till städerna där det finns arbete i de nystartade fabrikerna. Livet som industriarbetare är hårt.

Det är högt tempo och lönen är låg. Fabriksägarna anställer gärna kvinnor och barn, som får lägre lön än män. Bra för ägaren! Arbetsdagen är lång. Männen arbetar 12-13 timmar om dagen, ibland så mycket som 16.

Kvinnor och barn arbetar kortare dagar. Arbetet är ofta enformigt och riskfyllt. Det är lätt att fastna med handen i en maskin. Många fabriksarbetare blir skadade för livet. Den farligaste arbetsplatsen är kolgruvan.

Med hjälp av ångmaskinen kan gruvorna pumpas på grundvatten och grävas djupare än förut och ge ännu mera kol, men det ökar också risken för ras, syrebrist och giftiga gaser. I kolgruvorna arbetar barn eftersom gruvgångarna är så trånga att ingen annan kan ta sig fram. Till sin hjälp har de fåglar i burar, ofta kanariefåglar. De är känsliga för syrebrist och giftiga gaser. Om fågeln svimmar vet gruvarbetarna att de måste ut!

Ibland protesterar arbetarna mot de dåliga arbetsförhållandena. Det hjälper inte. Den som protesterar kan genast. ersättas med en ny De som flyttar till städerna för att jobba, behöver någonstans att bo. I industristäder som London och Manchester växer stora slumområden fram, där arbetarna bor trångt.

Här saknas avlopp och de trånga gatorna fylls av sopor. Soporna drar till sig råttor som drar till sig löss som sprider sjukdomar. Det ohälsosamma livet i arbetarkvarteren gör att sjukdomar sprids snabbt. Folk dör av kolera, tyfus, undernäring, lunginflammation och till och med av enkla infektioner. Kring mitten av 1800-talet dör hälften av alla barn i Storbritannien innan de fyller fem.

Fabriksarbetare blir sällan äldre än 30. Till slut får arbetarna nog. De demonstrerar, startar upplopp och organiserar tillfällen då alla vägrar gå till jobbet - de strejkar. Det här organiserade motståndet kallas arbetarrörelsen. Fabriksägarna tycker inte alls om det här.

De ser till att arbetarrörelsen förbjuds. De arbetare som blir påkomna med att organisera sig döms till fängelse. Men arbetarna fortsätter att organisera sig i hemlighet. Tillsammans med andra arbetare inom sin yrkesgrupp bildar de fackföreningar. Textilarbetare bildar en fackförening och gruvarbetare en annan.

Fackföreningarnas viktigaste vapen är att vägra arbeta - att strejka Men då får de ingen lön. För att ändå ha råd, samlar fackföreningarna in pengar av sina medlemmar i förväg - till en strejkkassa. De här nya fackföreningarna får stöd av Kyrkan, och många av tidningarna ställer också sig på arbetarnas sida. Till slut ger parlamentet med sig och det blir tillåtet för arbetare att organisera sig. När arbetare i resten av Europa hör talas om det här, börjar de också bilda fackföreningar och ställa krav.

Nu kommer de första lagarna som skyddar arbetarna: Gruvägare förbjuds till exempel att skicka ner kvinnor och barn under tio år i gruvorna. På 1840-talet är så många arbetare med i fackföreningarna att industriägarna och politikerna måste ta hänsyn till deras krav på högre löner och bättre arbetsförhållanden. Arbetarrörelsen är nu en stark politisk kraft i samhället. Men det gynnar inte bara arbetarna. Fabriksägarna märker att när arbetarna får högre löner köper de mer av fabrikens massproducerade varor.

På det sättet kommer pengarna snart tillbaka till ägarnas fickor. Högre löner innebär också mindre risk för strejk och upplopp. Arbetarrörelsens idéer om ett bättre liv växer med tiden till en sammanhängande teori om hur samhället fungerar, vad som är rättvist och hur ägande och rättigheter bör fördelas. Arbetarrörelsen blir därmed en viktig del av den politiska ideologin socialismen.