Homo sapiens: Människan – en unik art

Den moderna människan har utvecklats från aporna under sju miljoner år, via mer eller mindre aplika förmänniskor. Men Homo sapiens är en märkvärdig och alldeles unik art. Vi skiljer oss från våra förfäder och alla andra djur: Vi går upprätt på två ben, med kroppar helt anpassade till det. Vi använder avancerade verktyg. Vi lagar till vår mat, och har tänder och matspjälkningssystem anpassade efter det.

Vår hjärna kan saker som inget annat djur kan: tänka abstrakta tankar. Vi har ett avancerat språk, för att möjliggöra ett socialt liv. Vi förstår och skapar symboler och konst. De här egenskaperna hänger ihop och har utvecklats tillsammans. Alltsammans började med vår upprätta gång.

Händerna blev fria till att både bära och tillverka saker. Vi kunde se längre och upptäcka faror. Vi kunde röra oss över större ytor. Och det blev lättare att bära våra nya stora huvuden. Men, det här med upprätt gång och stor hjärna och stort huvud, det är inte bara en bra kombination.

För när vi vred upp höfterna, blev de smalare och då blev bäckenbenet trängre. Och det är genom bäckenet barn kommer ut när de föds. Hmmm, smalare passage och större huvud. Dålig kombination. Om ett barn fastnar under födseln, riskerar både mamman och barnet att dö.

De kvinnor som råkade föda sitt barn tidigt i graviditeten, innan barnets huvud blivit så stort hade därför störst chans att överleva. Människobarn är relativt ofärdiga när de föds, jämfört med andra djur. Ett giraff-föl kan springa och följa med sin flock redan tio timmar efter födseln. Människobarn föds hjälplösa och behöver under en lång tid få hjälp med att få mat, skydd och inlärning. För att klara av att ta hand om små ofärdiga barn, behövde människorna hjälpas åt.

De behövde samarbeta och kommunicera och de behövde känna och visa medkänsla, empati. Samarbete blev också metoden för att jaga, samla växter och försvara sig. Det gjorde inget att de var fysiskt svaga, så länge som de kunde samarbeta. Människan blev beroende av samarbete i flocken. De grupper av människor som var bäst på att samarbeta och kommunicera överlevde också bäst.

Genom evolutionen förstärktes de sociala egenskaperna. Människans förmåga att minnas och förstå komplicerade sociala relationer, gjorde med tiden att vi också blev duktigare på att tänka andra komplicerade tankar. Snart kunde vi tänka på saker i förväg: “Vad kommer hända i morgon? Om det här händer, då borde vi kanske göra det där”. Tankarna blev mer abstrakta, vi kunde planera och blev bättre på att undvika rovdjur och försvara oss.

De tidigaste abstrakta tankarna hos människan var förmodligen att “vi tillhör samma grupp och de där borta, de är några andra”. Att ha en gemensam identitet gjorde det möjligt för människorna att samarbeta i större grupper än någonsin tidigare. Alla de här förändringarna sker inte samtidigt. Utveckling sker i steg, där varje steg påverkar nästa. Redan för 300 000 år sedan såg Homo sapiens ut som oss, men förmodligen tänkte de inte på samma sätt som vi gör idag.

Någon gång, för mellan 70 000 och och 35 000 år sedan hände något med våra hjärnor. Och det var förmodligen då vi började tänka som vi gör idag. Fynd från den tidsperioden visar att vi tillverkade konst och smycken, att vi reste och bytte varor – – handlade – med andra grupper av människor, långt borta. Vi begravde våra döda på ett sätt som tyder på att vi trodde på ett liv efter döden. Homo sapiens hade utvecklats till en märkvärdig och alldeles unik art.