Rom: Det första triumviratet

Kaos bryter ut på gatorna i Rom. De fattiga gör upplopp. Varför? Krig, inbördeskrig och piratattacker orsakar matbrist. Det är sista århundradet före vår tideräkning och det är en orolig tid.

Under det här århundradet går republiken mot sitt slut och blir kejsardöme. Det hade inte hänt om det inte vore för de här tre männen som vill återställa ordningen i Romarriket. Det här är Gaius Julius Kaisar, eller Caesar som vi kallar honom idag. En skicklig militär ledare och en politiker som vill införa bättre villkor för plebejerna och de fattiga i Rom. Det gör han inte bara för att han är snäll.

Han vill också få röster i plebejernas folkförsamling. På så sätt får han inflytande i senaten. De politiker som liksom Caesar jobbar för “folket” kallas popularer. Popularernas motståndare är de politiker som står på de rika adelsmännens sida. De kallas optimater.

Caesar var en populär popular. Marcus Licinius Crassus är Roms rikaste man. Han har blivit rik på att köpa fastigheter. Hans knep är att åka till fastigheter som står i brand och erbjuda sig att köpa dem. När han köpt huset billigt – och först då – använder han sin privata brandkår, den enda i staden, till att släcka elden.

Sedan bygger han upp husen och säljer dem med vinst. Gnaeus Pompeius Magnus är den skickligaste – och mäktigaste – militära ledaren i hela riket. De här tre männen går ihop i hemlighet för att samarbeta. Vilken trio va? Den främste politikern, den främste generalen och Roms rikaste man!

Samarbetet kallas för det första triumviratet. De kommer inte så bra överens två och två, men så länge de är tre och en av dem kan medla mellan de andra så funkar det. Tillsammans stöds de av så många att de kan få igenom sina förslag i senaten. De har varsitt mål. Pompeius vill att han och hans militär ska belönas efter alla strider de vunnit.

Kanske med en trevlig liten provins någonstans. Och Caesar vill bli konsul. Varför det? Jo, inte nog med att man som konsul är högste ledare över militären och politiken. När man avslutat sitt år som konsul får man bli militär ledare och ståthållare över en romersk provins i ett år.

Det är Caesars mål: han vill bli ståthållare i Gallien. Crassus vill få en egen armé, för att kunna bygga upp ett rykte som militär hjälte. Caesar blir faktiskt konsul i ett år … och därefter ståthållare i en del av Gallien som tillhör Rom. Men han nöjer sig inte med den. Han krigar med gallerna för att ta hela Gallien.

Han beskriver hur striderna går i berättelser som han skickar hem till Rom. Berättelserna gör honom väldigt populär där hemma. Pompeius når också sitt mål: han blir ståthållare för Spanien. Crassus blir general, men dör i strid innan han blivit den hjälte som han hoppats bli. Nu är det bara Caesar och Pompeius kvar.

Utan Crassus kan de inte längre hålla sams. De blir fiender. Caesar är färdig med sitt krig mot gallerna år 49 före vår tideräkning. Han har dessutom hunnit med att invadera de brittiska öarna. Nu tågar Caesar mot Rom.

Han vill bli konsul igen. Det är mot lagen att ta med sig soldater in i Italien. Den som gör det utan speciellt tillstånd blir laglös och döms till döden. Det gäller soldaterna också. Senaten och Pompeius vägrar ge Caesar något tillstånd; de vill att han kommer ensam.

Caesar och legionerna stannar till vid gränsfloden Rubicon. Det är ett viktigt ögonblick. Han tvekar ... och går sedan över floden.