Häxjakt och häxprocesser

I den tyska staden Nördlingen, år 1590, arresteras Rebecca Lemp medan hennes man är bortrest i affärer. Hennes misstänkta brott? Att hon är en häxa. Rebecca förs till fängelse. Från cellen skriver hon till sin man: "De tvingar dig att erkänna.

De har torterat mig, men jag är lika oskyldig som Gud i sin himmel ..." Hennes man skriver till domstolen, hävdar Rebeccas oskuld och ber att få bemöta anklagelserna. Ingen lyssnar på honom och under den femte omgången av tortyr erkänner Rebecca. Hennes straff blir att bli bränd på bål. Rebecca Lemp är det första offret i Nördlingens häxjakt, där 32 misstänkta häxor arresteras och slutligen dödas. Varför hände det här? År 1487 skrev en kyrkans man, Heinrich Kramer, en bok med titeln Häxhammaren – på latin Malleus Maleficarum.

Boken beskriver en häxa som en person som får magiska krafter genom att lyda Satan i stället för Gud. Kramer pekar ut kvinnor som enklare mål för Djävulens inflytande, även om män också kan vara häxor. Han föreslår tortyr som ett effektivt sätt att få fram erkännanden, och dödsstraff som den enda säkra boten mot den onda häxkonsten. Det är inte bara Kramers bok som leder till häxjakten. Det finns också andra som skriver texter och predikar mot häxkonstens faror.

Trots att det inte finns några bevis som stöder några av deras anklagelser sprids tron på häxor vida omkring. Från slutet av 1400-talet till slutet av 1700-talet pågår häxjakter runt om i Europa och i de amerikanska kolonierna. Häxjakter ser inte likadana ut överallt, men följer ofta ett likartat mönster. Det börjar med en misslyckad skörd, en sjuk ko, ett dödfött barn – olyckor som gör att människor känner ångest och maktlöshet. Man ser sig om i byn efter någon att skylla på, att anklaga.

Det kanske var en häxa som förbannade skörden, korna eller barnen. De religiösa auktoriteterna uppmuntrar häxjakterna, men det är de lokala styresmännen som faktiskt griper de anklagade och sätter dem i fängelse. Här blir de misstänkta prövade genom förhör och tortyr. Under tortyr erkänner sig tusentals oskyldiga människor vara häxor. Det är framtvingade erkännanden.

När ett offer väl har erkänt är hen inte längre bara misstänkt för häxeri. Nu är det fastslaget att hen verkligen är en häxa – och blir dömd. Straffet för en dömd häxa varierar från mindre böter till avrättning. De bränns på bål, hängs eller dränks. Varje häxjakt kunde leda till några få offer, eller flera hundra.

Många av dem som jagade häxorna trodde verkligen på häxkonst, och trodde att de gjorde det rätta genom att utrota den från sina samhällen. Då börjar mäktiga grupper – lokala myndigheter, domare, kyrkans ledare – använda den här övertygelsen för att orsaka verklig skada, oftast för de mest sårbara i samhället. Gamla, änkor och fattiga är de som oftast döms för häxeri. Men alla stöder inte häxjakten. Vissa forskare, läkare och kyrkliga ledare ifrågasätter böcker som Häxhammaren.

De skiver texter som protesterar mot grymheterna, och bruket av framtvingade erkännanden, och de pekar på bristen på bevis för häxkonst. Från slutet av 1600-talet till mitten av 1700-talet börjar fler och fler människor lyssna på deras argument. Samtidigt minskar makten hos de lokala ledarna när centraliserade regeringar blir normen, och nya lagar förändrar den process där en person kan anklagas och dömas för brott. Jakten på häxor avtar successivt under slutet av 1700-talet. På vissa ställen fängslas häxjägare och misstänkta oskyldiga släpps.