Finlands väg till självständighet: 1809-1905

I århundraden var Finland en del av Sverige, ofta kallat den östra riksdelen. Det är så ända till 1809, då Sverige förlorar Finland till Ryssland i finska kriget. Vid den här tiden är det finska samhället indelat i fyra grupper, eller ständer: adel, präster, borgare och bönder. Under det svenska styret har alla fyra deltagit i beslutsfattandet. Men runt 70 procent av befolkningen tillhör inte något stånd; det är de som inte äger någon mark, de obesuttna.

De har inget inflytande över styret. 1809 kallar Rysslands tsar Alexander I till ett möte i Borgå, med företrädare för de fyra ständerna. Vid det här mötet, som kommer att kallas Borgå lantdag, lägger han fram ett erbjudande. Han lovar företrädarna att ständerna ska få behålla sin status; dessutom ska Finlands rättssystem och lutherska tro, som varit rådande sedan den svenska tiden, få vara kvar. Villkoret är att ständerna svär trohet till tsaren.

I och med att de accepterar erbjudandet, får Finland behålla sitt interna självstyre och i viss mån sköta sina egna angelägenheter, samtidigt som de förblir en del av Ryssland. Finland är nu ett självstyrande – autonomt – ryskt storfurstendöme. Finländarna inrättar ett lagstiftande organ, lantdagen. Staten styrs av en grupp finska medborgare, regeringskonseljen, som senare byter namn till senaten. Under det svenska styret var Åbo Finlands största stad.

Nu beslutar tsaren att Helsingfors ska bli ny huvudstad. En majoritet av finländarna välkomnar sitt nyvunna självstyre, och kontrollen över administration, gränser, lagar, språk och valuta. Autonomin ger dem möjlighet att utveckla sin nationella identitet. På 1830-talet börjar studenter och lärare framhålla finsk kultur. Framstående personer som den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg och den finskspråkige läkaren Elias Lönnrot har stort inflytande.

Runebergs verk hyllar finska dygder och hjältar, medan Lönnrot sammanställer folklyrik i eposet "Kalevala". Båda bidrar i hög grad till utvecklingen av den finska identiteten. Svenskan förblir det officiella språket – det används inom utbildning, administration och litteratur. Men 1863 får finskan officiell status, och blir efter hand det dominerande språket. Finlands ställning i det ryska riket är unik.

Med sin särpräglade identitet är det som ett eget land inom det större imperiet. Men i Ryssland är man bekymrade över det växande tyska inflytandet i östersjöområdet, och befarar att etniska minoriteter inom imperiet kommer att kräva självständighet. Därför görs ansträngningar att integrera Finland i den ryska kulturen. 1898 utser Tsar Nikolaj II generalen Nikolaj Bobrikov till Finlands generalguvernör. 1899 undertecknar tsaren februarimanifestet, som inleder en process som kallas förryskning.

Förryskningen innebär att landets lagstiftning flyttas till Ryssland, att ryska görs till officiellt språk, och att finska soldater tvingas tjänstgöra i den ryska armén. Det här orsakar motsättningar och leder till oroligheter. Vissa vill acceptera förändringarna för att bevara freden och självstyret, medan andra gör motstånd. De hävdar sin rätt att skydda sin unika identitet och autonomi. De ryska myndigheterna svarar med att ta i med hårdhandskarna.

De ger Bobrikov mer makt, och många av Rysslands motståndare arresteras och deporteras till Sibirien. Censuren skärps och flera tidningar tvingas lägga ner. Men 1904 mördas Bobrikov av Eugen Schauman. Året efter, 1905, drabbas Ryssland av ett betydande bakslag i ett krig mot Japan, vilket leder till oroligheter i hela Ryssland. Tsaren ser sin ställning hotad, och går med på reformer för att behålla sitt grepp om makten. Som en del i här reformerna avbryts förryskningen av Finland 1905, och Finland förbereder sig för en parlamentarisk reform.

Tiden mellan 1899 och 1905 blir känd som den första perioden av förtryck. Men det kommer inte att bli den sista ...