Fälttågen i Nordafrika: Västra öknen

Bardia i Libyen 1940. Libyen har varit kontrollerat av Italien i nästan 30 år. Den 11:e juni tar sig brittiska trupper och pansarvagnar över gränsen från Egypten. De intar en italiensk fästning. De italienska och brittiska trupperna börjar strida.

Det är början på tre år av stridigheter som kommer att sprida sig över den nordafrikanska regionen. Stridandet är en del av Andra världskriget som pågår i Europa. Tyskland har invaderat Polen, Danmark, Norge ... och nu krigar de mot Frankrike. Den 10:e juni 1940 allierar sig Italien med Tyskland.

Italiens ledare, Benito Mussolini, utropar krig mot Frankrike och Storbritannien. Eftersom Egypten är kontrollerat av Storbritannien och Libyen av Italien vill nu de brittiska och italienska soldaterna besegra varandra för att ta kontroll över den nordafrikanska regionen. Mycket står på spel: genom Egypten går Suezkanalen, en viktig färdväg för att transportera gods till och från länder i det brittiska imperiet. Brittiska trupper, som också består av soldater från Inden och Rhodesia, har fått order att skydda kanalen. Men deras general struntar i ordern att försvara och inleder istället en attack på den italienska fästningen i Bardia.

Nu svarar italienska trupper med att invadera Egypten, och sätter upp befästa läger där. Britterna, som riskerar att förlora kontrollen över både landområden och sin vattenled, attackerar italienarna i lägren. De besegrar dem snabbt och trycker tillbaka dem in i Libyen. Nu när Storbritannien framgångsrikt har försvarat Egypten, har de siktet inställt på att ta kontroll över Libyen. De tar sig in i Cyrenaika och lyckas framgångsrikt ockupera området.

Det ger dem fri väg till Libyens huvudstad Tripoli. Det verkar som att britterna kommer fortsätta till Tripoli, ta kontroll över Libyen och få ett slut på striderna ... Men Nordafrika är inte Storbritanniens enda slagfält i det större krig som utspelar sig. Borta i Europa planerar Tyskland att stötta Italiens invasion av Grekland. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill beordrar en stor del av trupperna i Nordafrika att omgruppera till Grekland för att försöka stoppa de tyska soldaterna.

Den mindre styrka som är kvar i Nordafrika kommer att möta en av Tysklands mest ökända befälhavare under hela kriget. General Erwin Rommel tar kontroll över en tysk trupp med namnet Afrikakåren, och kommer till Italiens hjälp. De tysk-italienska trupperna, som kallas axelmakterna, tar över en viktig utpost som britterna har: hamnstaden Tobruk. De beslagtar ett stort antal pansarvagnar och förnödenheter som britterna har samlat där och tillfångatar även tusentals soldater. Härifrån fortsätter axelmakterna att röra sig österut fram till juni 1942, då de bara är 100 kilometer från Egyptens huvudstad Kairo.

Det verkar som att de kommer att ta kontroll över Egypten. I förhoppning om att stärka de brittiska trupperna utser Churchill en ny befälhavare: General Bernard Montgomery. Montgomery insisterar på att avvakta med fortsatta attacker tills förstärkningar kommer. Britterna väntar på fler trupper, ubåtar, flygplan och pansarvagnar, varav en del kommer från USA. Montgomerys tålamod lönar sig.

I oktober 1942 påbörjar britterna sin nästa attack i El Alamein. De är överlägsna axelmakterna i antal marktrupper. Från luften och från havet kapar de av axelmakternas försörjningsvägar. Axelmakternas styrkor börjar få dåligt med ammunition, bränsle och mat. I januari 1943 intar brittiska styrkor äntligen Tripoli och trycker tillbaka axelmakternas styrkor över Libyens gräns till Tunisien.

De brittiska soldaterna har försvarat Egypten och nu ockuperar de Libyen. Snart kommer de att försöka besegra axelmakternas sista trupper i Tunisien. I Libyen har judar skickats till koncentrationsläger. Ett av dessa läger, Giado, blir befriat dagen efter de allierades seger. Samtidigt är Tripoli fyllt med rester från nedskjutna plan.

Många av stadens hem, kyrkor, synagogor och moskéer är i ruiner.