USA:s roll under Andra världskriget: Amerika först!

I Europa i augusti 1941 råder brinnande krig. Tyskland har precis påbörjat sin invasion av Sovjetunionen. På andra sidan Atlanten, i USA, ser man oroligt på medan nazisterna invaderar land efter land. Man oroar sig också för Japan, som invaderat stora delar av Kina. Japan skulle kunna bli ett hot mot USA:s militärbaser i Stilla Havet ...

och deras starka flotta skulle kunna attackera USA:s västkust. Japan har dessutom slutit en pakt med Tyskland och Italien, där de lovar att hjälpa varandra politiskt och i krig. Men det är få amerikaner som vill att USA ska bli inblandade i ytterligare ett krig – i Europa eller i Asien. De minns Första världskriget, där över 100 000 amerikaner dog och ungefär 300 000 sårades. Efter den stora ekonomiska depressionen under 1930-talet har USA försökt hålla sig utanför konflikter i Europa och Asien, och nästan helt undvikit att lägga sig i internationell politik och internationella konflikter.

Man vill undvika andra länders problem, och isolera sig från dem. Man vill driva en isolationistisk utrikespolitik, och man gör det under slagordet “America First”. Men USA:s president Franklin D. Roosevelt tycker att isolationism är fel. Han anser att hela världen, inklusive USA, har en skyldighet att bekämpa nazisterna.

Roosevelt har redan låtit USA hjälpa britterna med förnödenheter under tyskarnas bombningar av Storbritannien 1940. Den 14 augusti 1941 möter president Roosevelt Storbritanniens premiärminister Churchill på ett krigsfartyg ute på Atlanten. De tecknar ett avtal – Atlantdeklarationen, där det står: "Alla människor är lika mycket värda, har rätt till självständighet och att bestämma över sin egen framtid." USA och Storbritannien – de västallierade – vill visa att de står på samma sida som alla länder som är ockuperade av Tyskland, Italien och Japan – axelmakterna. USA tänker inte aktivt gå in i kriget; däremot exporterar man vapen gratis till Storbritannien. Och amerikanska krigsfartyg följer med – eskorterar – brittiska handelsfartyg som skydd mot tyska ubåtar.

Japan, 1941. I tio år har Japan legat i krig med Kina. Japan är ute efter kinesiska råvaror till sin snabbt växande industri. De behöver också olja, som det finns gott om i Sydostasien. Men USA, Storbritannien och Holland har kolonier där, och nu har de satt stopp för all oljeexport till Japan.

Den japanska regeringen och premiärministern Hideki Tojo anser att USA:s stopp av oljeexporten är ett angrepp, en aggressionshandling. Japan planerar en attack! Det här får USA reda på, med hjälp av sina spioner. Underrättelsetjänsten är ganska säker på att attacken kommer ske under hösten, och att den kommer riktas mot något amerikanskt mål i Stillahavsområdet. På ön Oahu, i Hawaii, ligger USA:s flottbas Pearl Harbor, flera militära flygfält och en armébas.

De blir tidigt varnade för att de skulle kunna vara målet för den japanska attacken, men de flesta anser att det är osannolikt. Underrättelsetjänsten tror istället att Japan kommer attackera amerikanska intressen i Filippinerna, eller någon annanstans i Sydostasien. Så flottbasen Pearl Harbor förbereder inget extra försvar. Två minuter över sju på morgonen söndagen den 7 december 1941 upptäcker amerikanska radarstationer fler än 50 okända flygplan på väg mot Pearl Harbor. Men eftersom militären förväntar sig att flera av deras egna bombplan ska flyga dit från Kalifornien samma dag, misstänker de inte att flygplanen på radarn kan vara fientliga.

Knappt en timme senare börjar japanskt flyg fälla bomber och torpeder över USA:s Stillahavsflotta.