Vikingar i österled

”De är Allahs smutsigaste varelser, de tvättar sig inte efter att de bajsat eller kissat, och de tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor”. Orden är den resande araben ibn Fadlans. Han beskriver ett folk han kallar för ruser. Han berättar också att alla tvättar sig i samma vatten varje morgon, och att alla spottar och snyter sig i vattnet.

De är blonda och håller på med slavhandel. Ruserna är på handelsresa längs med floden Volga i dagens Ryssland. Det är där ibn Fadlan möter dem. Men vilka är ruserna? Idag tror forskare att det är vikingar, skandinaver eller ättlingar till skandinaver, som reser österut – i österled.

Oftast från dagens Sverige. De kallas ruser av de folk de träffar på resorna. Förutom förslavade människor, säljer de också skinn från olika djur, pälsar, järn och honung. Med sig hem till Norden har de ädelstenar, lyxföremål, silvermynt, kryddor och kläder. Redan före vikingatiden reser skandinaver på handelsfärder runt Östersjön, och längs de floder som leder dit.

På 800-talet ökar skandinavernas färder österut. Vikingar börjar samarbeta med finnarna som har kontakter med handelsmän österut. Via mellanhänder, handel i flera led, får man tillgång till varor långt bortifrån. De börjar också själva segla och ro allt längre bort över sjöar och längs floder i nuvarande Baltikum, Ryssland, Belarus och Ukraina. Vikingarna kallar det stora området i öster Gårdarike. "Gård" kommer från det slaviska ordet "gorod", som betyder stad.

På fornnordiska betyder Gårdarike ett rike fullt av städer. Det första stoppet på resor österut är vanligtvis handelsplatsen Ladoga, där skandinaver, finnar och slaver samarbetar. Här tillverkas smycken, pärlor och föremål i metall och ben. Ladoga är en liten by som växer sig större när många handelsmän passerar på väg till andra länder. Färderna går vidare längs floden Volga mot Kaspiska havet och till ett stort område i Mellanöstern och Nordafrika, det muslimska kalifatet.

Idag är det flera olika länder, men då var det ett enda rike som styrdes av en religiös och politisk ledare – en kalif. Andra resor går längs floden Dnepr mot Svarta havet och Konstantinopel, huvudstaden i det Bysantinska riket. Idag heter Konstantinopel Istanbul och ligger i Turkiet. Längs vägen mot Konstantinopel ligger flera handelsstäder: Novgorod, Rjurikovo Gorodisjtje, Gnjozdovo, och byar där man handlar och fyller på förråden, provianterar. Många skandinaver bosätter sig i de här städerna och byarna.

I staden Kiev köper skandinaverna mindre båtar av den slaviska befolkningen. Det gör resan längs Dnepr lättare. Det är ändå farligt. Starka forsar kan dra ner en i vattnet, och rövare anfaller gärna handelsmännen i jakt på deras varor. För att minska farorna med rövare reser man flera tillsammans, och bygger befästa handelsplatser.

I Konstantinopel är utbudet av varor enastående. Tyger, kryddor, glas, guld- och silverföremål. Där träffas även konstnärer och vetenskapsmän från olika länder för att diskutera konst och vetenskap. Staden är så stor att skandinaverna kallar den Miklagård, som betyder den stora staden. Inne i en stor helig byggnad, Hagia Sofia, ”klottrar” en skandinav sitt namn: Halfdan, med gamla bokstäver, runor.

Förutom att bedriva handel är det många vikingar som mot betalning krigar för den bysantinske kejsaren. De krigar runt Medelhavet och på andra ställen. Skandinaverna gör så bra ifrån sig att de blir en egen elitsoldatstyrka, väringagardet. Det sägs att de är kejsarens personliga livvakt. Kanske var klottraren, Halfdan, en uttråkad elitsoldat?