Krigargravar och mäktiga kvinnor

Det är tidigt 900-tal. Vikingastaden Birka, på Björkö, har aldrig varit rikare. Handelsmän från när och fjärran möts, och här byts varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, siden och kryddor. För att skydda rikedomarna och försvara stadens invånare finns en borg med krigare. Omkring år 970 överges Birka.

Ingen vet exakt varför, kanske landhöjningen gör det svårare för båtar att ta sig dit? Många år senare, år 1878, gräver en arkeolog i marken för att ta reda på hur det var i Birka på vikingatiden. Under ett stort stenblock, nära den gamla borgen, hittar arkeologen ett underjordiskt rum med träväggar, en kammargrav. Det är en av Birkas finaste, och på vikingatiden när stenen stod upp, var graven synlig från vattnet så att alla som seglade in till staden kunde se den. Arkeologen kallar graven för BJ-581.

Där finns rester av ett människoskelett och två hästar, sidenkläder, brädspel ... och massor med vapen: ett svärd, en stridsyxa, en kniv, spjut, pilar och sköldar. Det är en mäktig krigare som är begraven. Med alla gravgåvor kanske den mäktigaste i hela borgen, han som bestämde. Men vänta lite ... År 2017 undersöker arkeologer skelettet från BJ-581 med nya moderna metoder, inklusive en DNA-analys.

Den visar att benen från graven kommer från en kvinna. Är det möjligt? Det var väl ändå männen som krigade och hade makten? Det trodde man åtminstone på 1800-talet. Kanske tror några fortfarande så? Men det finns andra kvinnliga vikingagravar med gravgåvor som tyder på att de kan ha varit krigare.

I Åsnes i dagens Norge hittas en vikingakvinna begravd tillsammans med en häst. Hon ligger på en sköld, och bredvid henne ligger ett svärd, en stridsyxa, pilar och en spjutspets. Hade sådana vapenfynd gjorts bredvid ett manligt skelett, hade forskarna antagit att personen varit en krigare. På 1200- och 1300-talet skriver okända författare flera texter, de isländska sagorna, som beskriver saker som sker under vikingatiden. En del är sant, annat inte.

Sagorna berättar bland annat om kvinnliga krigare, sköldmöer, som är med på plundringståg och i strid. Om kvinnor faktiskt var krigare under vikingatiden vet vi inte säkert, men ibland har de fått gravgåvor som tyder på det. Vi vet att vissa vikingakvinnor var väldigt betydelsefulla! I en vikingatida gravhög i dagens Norge hittas två kvinnor i en gravkammare vid masten på ett stort skepp, som kallas Osebergsskeppet. Skeppet är 22 meter långt och 5 meter brett.

Slädar, en vagn, sängar, textilier och flera djuroffer hittas i graven. Gravgåvorna och själva skeppet tyder på att åtminstone en av kvinnorna hade hög status. Den andra var kanske hennes träl, en förslavad kvinna som fick följa med sin ägare in i döden. Enligt gamla isländska texter fanns det kvinnor som kunde prata med gudarna. De kallades völvor och kunde, liksom gudinnan Freja, spå hur framtiden skulle bli.

Till sin hjälp hade de en stav. Völva betyder stavbärerska. Stavarna påminner om de käppar som används när man spinner tråd av lin. Freja är bland annat linodlingens beskyddare. Att vara völva och kunna spå hur framtiden blir, att spinna livets tråd med hjälp av sin stav, hade därför hög status.

Arkeologi är en vetenskap som utvecklas snabbt, och många nya metoder används för att förstå forntiden. Kanske kommer det visa sig att mycket av det vi tror just nu inte stämmer, så att vår kunskap om vikingatiden kommer se annorlunda ut.