Röntgenstrålar

Det här är Wilhelm Conrad Röntgen, en tysk fysiker. Det är 1895, och Röntgen vet inte att han är på väg att göra en upptäckt som kommer att förändra den medicinska och vetenskapliga världen. Röntgen är i sitt laboratorium. Han experimenterar med ”katodstrålar” producerade i en liten apparat som kallas Crookes-rör. Plötsligt märker han ett svagt skimmer på en fluorescerande pappskärm några meter från Crookes-röret.

Det var intressant! Vad kan det vara? Under de närmaste dagarna genomför Röntgen experiment för att ta reda på mer om det mystiska skimret. Röntgen tror att skimrandet orsakas av någon form av okända strålar. Strålarna skiljer sig från de ”katodstrålar” han har studerat, och de verkar likna ljus!

På grund av deras mystiska natur bestämmer han sig för att kalla dem ”X-strålar”. I ett av sina experiment ber Röntgen sin fru, Anna Bertha, att placera handen mellan Crookes-röret och en fotografisk plåt. ”X-strålarna” passerar genom Anna Berthas hand och skapar en bild av hennes handflata, med mörka skuggor av skelettet och hennes vigselring synliga. Det här är den första röntgenbilden i historien! Men vad är de här ”X-strålarna” för något? Varför kan de passera genom fasta föremål?

Vad kan de användas till? Är de säkra? Många årtionden går innan forskare hittar svar på de här frågorna ... Idag vet vi att ”X-strålarna” – som vi kallar röntgenstrålar – är en typ av elektromagnetisk strålning, precis som ljus. Människor kan inte se röntgenstrålar, eftersom deras våglängder är mycket kortare än för synligt ljus. Röntgenstrålar har också mycket hög energi.

De egenskaperna gör att röntgenstrålar kan passera rakt igenom många material som inte släpper igenom vanligt ljus. Människokroppen, till exempel. Det här gör röntgenstrålar väldigt användbara inom medicinen. I en process som kallas röntgenavbildning, placeras en patient mellan en källa till röntgenstrålar och en fotografisk film. Olika vävnader i människokroppen absorberar olika mycket röntgenstrålning, så olika vävnader kastar olika mörka skuggor på den fotografiska filmen.

Läkare som tittar på röntgenbilder kan se inuti kroppen och diagnostisera skador. Det finns två typer av röntgenstrålar: "hårda" och "mjuka". Hårda röntgenstrålar har mycket korta våglängder, omkring 0,1 nanometer, och mycket hög energi. De kan lätt tränga igenom mjuka vävnader, som hud och muskler, men stoppas av ben och tänder, som är hårdare och tätare. Inom medicinen används hårda röntgenstrålar för att diagnostisera brutna ben.

Mjuka röntgenstrålar har längre våglängder, cirka 10 nanometer. De har också lägre energi, och deras genomträngande kraft är mindre än för hårda röntgenstrålar. Mjuka röntgenstrålar kan också passera genom hud och muskler, men stoppas av tätare vävnader, som tumörer. Det innebär att de kan användas för att upptäcka cancer. Förutom inom medicin kan röntgen användas för många andra ändamål, som säkerhetskontroller på flygplatser och tillverkning eller kvalitetskontroll av förpackade produkter. Även om röntgenstrålar är mycket användbara kan de vara farliga.

Röntgenstrålar är en typ av joniserande strålning som kan skada levande celler. I större mängder kan röntgenstrålar orsaka allvarliga hälsoproblem. Små doser, som de som används för röntgenavbildning inom medicinen, är i allmänhet säkra för patienterna. Men människor som arbetar med röntgen varje dag riskerar att utsättas för större doser. Det kan vara farligt, och det är därför de behöver vidta särskilda skyddsåtgärder.

Wilhelm Röntgens oavsiktliga upptäckt av röntgenstrålar visade sig vara ett stort vetenskapligt genombrott. Det gjorde honom berömd och gav honom Nobelpriset 1901. Men viktigast av allt: det var ett stort steg för den medicinska utvecklingen, och förändrade hur vi ser världen.