Rymdskrot

Leon har en ny hobby: varje gång han är ute och joggar plockar han upp skräp som han hittar längs vägen. Folk lämnar så mycket skräp efter sig! Och inte bara där Leon bor. Skräp verkar följa med oss människor vart vi än tar vägen: de djupaste haven, de högsta bergen och till och med ut i rymden! Va?

Skräp i rymden? Hur är det möjligt? Sedan utforskandet av rymden inleddes på 1950-talet har vi skickat upp mängder av föremål i omloppsbana runt jorden. Under lång tid var det enda viktiga att skicka upp sakerna, och ingen tänkte särskilt mycket på om de gick att ta tillbaka när de inte behövdes längre. Vad hände med alla de här föremålen?

Flera år efter att de slutat fungera fortsätter de flesta att kretsa runt jorden på en höjd mellan 200 och 35 000 kilometer. Uttjänta satelliter och raketdelar, muttrar och skruvar som lossnat från olika farkoster, och saker som astronauter tappat under rymdpromenader, som en verktygslåda, eller en spatel. Alla de här föremålen bildar ett ständigt växande moln av rymdavfall, eller rymdskrot. Vad spelar det för roll? Rymden är ju enorm!

Hur mycket skada kan en liten spatel göra? Problemet är mängden rymdskrot. Det finns hundratals miljoner föremål som kretsar runt jorden, i alla former och storlekar. Och mitt bland allt det här rymdskrotet finns det fortfarande tusentals fungerande satelliter. Rymden närmast vår planet är full med saker, och det gör det svårare att studera rymden från jorden.

Med så många föremål i ständig rörelse, är det också stor risk att några av dem kolliderar. Eftersom alla de här sakerna rör sig med enorma hastigheter, tusentals kilometer i timmen, kan en sådan sammanstötning få allvarliga följder. En spektakulär kollision inträffade i februari 2009. En förbrukad rysk satellit och en amerikansk kommersiell kommunikationssatellit krockade i en hastighet av 42 000 kilometer i timmen. Båda satelliterna förstördes, och blev till tusentals bitar av nytt skrot.

För att undvika sådana kollisioner försöker man spåra det större rymdskrotet kontinuerligt. Små föremål kan faktiskt utgöra större fara än de större, för de är nästan omöjliga att upptäcka eller spåra. En liten metallbit, med den farten, kan lätt göra hål i skrovet på ett rymdskepp, spräcka en teleskopspegel, eller bryta av en del av en satellit. Om de slutar fungera kan det innebära innebära dyra reparationer, och skapa problem för oss på jorden. Varje sådan kollision i rymden kan skapa nytt avfall, och öka kostnaderna och riskerna med rymdforskning.

Vi kanske ska sluta skicka upp grejer i rymden? Eller starta ett rymdstädningsprogram? Det är inte sannolikt att vi kommer sluta skjuta upp satelliter och utföra rymdfärder. Det har blivit alldeles för viktigt för vetenskaplig forskning och teknologisk utveckling, och för vårt vardagsliv. Förr eller senare kommer allt skrot som är tillräckligt nära jorden bromsas av atmosfärens yttre delar, dras mot jorden och brinna upp.

Fast det kommer ta många år. Vi behöver bättre, mer effektiva lösningar. Det finns flera förslag: rymdnät, som ska fånga upp skrotet, jättestora magneter som skulle dra till sig det, eller en elektrisk piska som skulle skicka in skrotet mot jorden. Men allt det är dyrt och svårt att genomföra. Det bästa vore om alla nya föremål som skickas ut i rymden är designade så att de aldrig ens kan bli rymdskrot.