Abraham: Patriarken

Det här är Abraham. Han kommer från staden Ur i Mesopotamien men har flyttat till staden Haran med sin pappa, sin fru Sara och en massa andra släktingar. Folket här tror på många gudar - de är polyteister. Abrahams pappa lever till och med på att sälja statyer av gudarna. Men något händer med Abraham, han börjar tro att det bara finns en gud.

Det kallas att vara monoteist. Abraham försöker lära ut sin monoteistiska religion till andra. Men det är inte så många som lyssnar. En dag talar hans gud till honom. Han säger att Abraham ska lämna Haran.

Abraham ska bli anfader - och Sara anmoder - för ett stort folk, och de ska få ett eget land: Kanaan. Abraham och hans familj vandrar dit. Gud talar till honom igen. “Dina ättlingar ska få det här landet.” Varför kan han inte få landet på en gång? Tja, det bor ju redan folk här. Kanaaneerna.

Och vilka ättlingar är det som Gud pratar om? Abraham och Sara är ju redan gamla. Sara kan inte längre få barn. Abraham blir arg på Gud. “Du har inte gett mig barnen du lovat!” klagar han. “Titta på stjärnhimlen” säger Gud då. “Du kommer få lika många ättlingar som stjärnorna.” Det har Abraham svårt att tro på. Men Sara får en idé: Om hon inte själv kan få barn kanske Abraham kan skaffa barn med hennes slavinna: Hagar.

En slavinnas barn tillhör nämligen hennes ägare, så om Hagar föder barn blir det faktiskt Saras. Abraham går med på att skaffa barn med Hagar och de får en pojke: Ismael. Nu är Sara ledsen och lite arg. Hon vill också ha barn, fast hon redan är nittio år. Men titta vad som händer.

Nu får faktiskt Sara också barn: Isak. Så nu har Abraham två söner. Ismael med Hagar och Isak med Sara. Sara tycker att Hagar är för mallig för att hon fått barn med Abraham. Hon vill jaga iväg Hagar och Ismael.

Hur det här går till berättas lite olika beroende på om man läser Bibeln eller Koranen. Enligt Bibeln är Abraham också med på att jaga iväg Hagar och Ismael och stannar hos Sara. Men i Koranen - där Abraham kallas för Ibrahim - står det att Ibrahim följer med Hagar och Ismael, och att det är Ibrahim och Ismael som till slut låter bygga upp Kaba i Mecka. Men i både Bibeln och Koranen lovar gud Gud att inte bara Isak utan också Ismael ska bli förfader till ett stort folk. Det finns en sak till som är nästan likadan i båda berättelserna.

Gud säger åt Abraham - eller Ibrahim – att offra sin son. I Bibeln är det Isak som ska offras och i Koranen är det Ismael. Abraham ska precis utföra offret – döda sin egen son – men då kommer en ängel och stoppar honom i sista sekunden. Tur. Ängeln ger Abraham ett djur att offra istället. Både Bibeln och Koranen berättar att båda pojkarna lever vidare och får flera barn.

Judarna ser Isak som sin förfader och muslimerna ser Ismael som sin. Pojkarnas pappa, Abraham, blir alltså anfader - patriark - för flera folk, judarna, de kristna och muslimerna. Han blir en symbol för syskonskapet mellan de här tre religionerna som har så mycket gemensamt. Därför kallas de för de abrahamitiska religionerna. Men historien om Kanaans folk slutar inte här.

Det här är Isaks son Jakob. Bibeln berättar att han med tiden får ett nytt namn - Israel och att släkterna efter honom kallas israeliter. Och Israeliterna - det är de som till slut lyckas erövra Kanaans land,