Wahhabism

Det här är Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Han är sunnimuslim och lever på arabiska halvön på 1700-talet. Men vad gör han? Han ser till att en gravhelgedom i hans hemby rivs. Och nu då?

Han ser till att träd som anses heliga huggs ner. Han låter stena en kvinna som han påstår varit otrogen. Hon dör. Varför gör han så här? Jo, han tycker att det är fel att dyrka något annat än Gud eller att leva på ett sätt som han anser är omoraliskt.

Ibn Abd al-Wahhab är väldigt sträng. De andra sunnimuslimerna i hans hemby tycker att han går för långt, han är för sträng. Så… de kastar ut honom ur byn. Men i grannstaden Diriyah får han en kompis. Det är stadens stamledare Muhammed ibn Saud, som låter honom göra som han vill.

Vad vill han då? Ibn Abd al-Wahhab vill att alla ska leva på samma sätt som de tre generationer muslimer som kom efter Muhammed gjorde. Han anser att det muslimska prästerskapet blivit för svagt och för påverkat av kristendomen. Så Ibn Abd al-Wahhab vill förbjuda allt som han inte tror fanns under de första muslimernas tid. Som helgondyrkan, gravprocessioner, världsliga njutningar och andra moderna seder.

Ibn Saud har en dröm. Han vill erövra större områden än sin lilla stad. Ibn Abd al-Wahhab och Ibn Saud bildar en allians. Ibn Saud lovar att han ska sprida ibn Abd al-Wahhabs version av islam i alla områden han erövrar och att inget annat ska tillåtas. Och Ibn Abd al-Wahhab lovar att när han väl får följare ska de stödja Ibn Sauds rätt till makten i de erövrade områdena.

Han anser att kristna och judar dyrkar falska gudar, att de är avgudadyrkare. Men han räknar också shiamuslimer och de muslimska mystikerna – sufierna – till avgudadyrkarna. Ingen av de här grupperna tillåts utöva sin tro inom området som ibn Saud erövrar. Tiden går, både Ibn Abd al-Wahhab och Ibn Saud dör, men alliansen mellan Ibn Abd al-Wahhabs följare och familjen Saud lever vidare. Ibn Sauds son - Abdullah - utvidgar det första saudiska riket genom att erövra områden från det Osmanska riket.

Som Mecka - muslimernas vallfärdsstad. Den osmanske härskaren gillar inte det här - Mecka är ju den viktigaste platsen i hela riket – så han förklarar krig mot Saudierna. 1813 tas Abdullah till fånga och avrättas. Det blir slutet på det första saudiska riket. Men familjen Saud återkommer och blir så småningom överhuvuden för staten Saudiarabien om än idag följer Ibn Abd al-Wahhabs stränga version av Islam - wahhabismen.

Grannstaten Qatar följer samma stränga läror som Saudiarabien men de två länderna skiljer sig mycket åt i hur wahhabismen tillåts påverka lagar och seder. Bland sunnimuslimer växer det fram fler grenar och tolkningar. En av dem, Salafismen, uppstår på 1800-talet och liknar Wahhabismen. Båda vill att man ska återgå till vad man uppfattar som ren och ursprunglig Islam. Salafismen och wahhabismen har med tiden smält ihop så det kan ibland vara svårt att skilja dem åt.

Medan Wahhabismen har sitt ursprung i Saudiarabien kommer salafister från andra länder. Wahhabismen och salafismen är båda två grenar inom sunniislam men de flesta sunnimuslimer tar avstånd från dem. De flesta Sunni tycker att de här grupperna uppmuntrar till våld och är för skoningslösa mot oliktänkande. De flesta wahhabiter och salafister på sin sida tycker att traditionella sunnimuslimer visar för lite religiöst engagemang, litar på fel källor och kanske till och med kan räknas som avgudadyrkare. En del wahhabiter försöker därför rekrytera Vanliga sunni till sin lära - de missionerar.

Staten Saudiarabien stöttar ibland sådana missionärer ekonomiskt. Till exempel genom att bygga moskéer där den wahhabitiska läran kan spridas även i andra länder. De flesta kända grupper som begår terrorbrott i Islams namn har salafistisk eller wahhabitisk bakgrund, som Al-Qaida, IS, Boko Haram och Al Shabab.