Sufism

Vem är det där? Aha, det är Rābia al- Adawiyya, eller Rabia av Basra. Vad gör hon? Jag vill släcka helvetets eldar och bränna ner paradisets belöningar. De blockerar vägen till Allah.

Jag vill inte dyrka Gud av rädsla för straff eller för löften om belöningar, utan bara för kärleken till Allah Rabia al-Adawiyya är ett helgon inom den muslimska mystiken. Mystik, är när någon försöker nå förståelse om Gud genom att vända sig inåt. Målet är oftast att förenas med det gudomliga. Den islamiska mystiken kallas sufism. Ordet sufism kommer antagligen från det arabiska ordet för ull -suf.

De första mystikerna drog sig undan världen för att leva enkelt och fattigt och hade ofta enkla kläder av ull. Att dra sig undan från samhället och leva enkelt och meditera för att nå andlig utveckling kallas asketism, och så gjorde några muslimer redan under tidig muslimsk tid. Men på 700-talet dyker alltså Rabia al-Adawiyya upp. Hon tycker att det viktigaste är att fokusera på kärleken till Gud. Och det är tack vare henne som sufismen får sitt lite speciella drag: kärlekstemat.

Sufier nämner ofta två begrepp “den älskade” och “älskaren”. Det låter kanske som om de menar ett kärleksförhållande mellan två personer, men det de menar är kärleken mellan en människa och Gud. På 1200-talet blir kärlekstemat ännu tydligare för nu dyker den här persiske författaren upp: Jalal al-din Rumi. Rumi skriver vackra texter som många läser även i modern tid. De kan läsas som kärleksdikter men handlar egentligen om kärleken mellan Gud och människan.

Det finns olika grupper sufier, några lever tillbakadraget, andra lever som folk gör mest och så finns den här gruppen av snurrande dansare, dervisherna. De dansande dervischerna försöker snurra sig till extas för att glömma bort sin mänskliga personlighet - egot. Förutom att de snurrar väldigt snabbt vänder de en hand uppåt och en hand nedåt för att visa att människan är bunden till både himlen och jorden. Sufier är indelade i grupper som studerar under religiösa lärare - shayker. Shaykerna anses ha fått sitt uppdrag från Gud och ses ibland nästan som helgon.

Sufismen förekommer inom båda de stora muslimska grenarna: shia och sunni. Muhammed är lika viktig för sufierna som för andra muslimer och de följer samma regler. Så för det mesta är sufierna accepterade av andra muslimer. Men ibland blir de missförstådda av andra mer fundamentala muslimer som tycker att sufierna går emot Islam. Det här sufi-helgonet Mansur al-Hallaj levde mellan åren 858 och 922.

I sina meditationer kom han fram till att Anā al-ḥaqq Det betyder “jag är sanningen” vilket är som att säga “jag är Gud”. På grund av det, blev han avrättad. Men hur kunde han komma fram till att han var sanningen? Och kanske till och med Gud? Jo, precis som för mystiken inom andra religioner, handlar sufismen om att känna det gudomliga inom sig.

Att uppnå enhet med sin gud. I relationen mellan älskaren och den älskade gäller det att bli så mycket ett med Kärleken att man suddar ut sig själv. Bara Gud finns kvar. Sufierna anser att Muhammed sa: “dö innan du dör”. De tolkar det som att det mänskliga egot behöver dö för att man ska bli ett med Gud.

Ett sätt att bli det är att förstå att den älskade och älskaren är densamma. Det här kan förstås vara lite svårt att förstå. Och det är därför sufierna ägnar så mycket tid åt meditation, poesi eller extatisk dans.