Buddhismens människosyn

Buddhisternas värld börjar med ... ja, med vad då? Det finns faktiskt ingen början. I andra religioner tror man på en gud som skapat världen. Det gör inte buddhister.

Ingen kan ha skapat världen från början. För det finns ingen början och det finns inget slut. Tiden går nämligen inte i en rak linje. Allt är ett kretslopp som går runt, runt ... precis som människan.

Människan föds, lever, dör och återföds igen. Återfödelsen – reinkarnationen – är inte någon buddhistisk uppfinning. Enligt hinduismen är det själen – atman – som återföds. Men Buddha tror inte på någon atma. Han talar istället om en icke-själ, eller ett icke-jag – anatman. Med anatma menar Buddha att det inte finns något som stannar kvar hela tiden, det finns inget “jag”.

Kommer du ihåg när du var sex år? Då tänkte och kände du på andra sätt än du gör nu. Och nästan alla atomer och celler i din kropp har bytts ut sedan dess. Så om sättet att tänka på bytts ut, och kroppen bytts ut, vad finns då kvar? Kan man ens säga att du är samma person nu som när du var sex år?

Om det är som Buddha säger, att det inte finns något jag, eller någon själ. Vad är det då som återföds? Vi tar ett ljus, och tänder ett nytt ljus på det. Är då den här lågan samma låga som den första? Eller är det en helt ny låga? Även om det här är två olika lågor, så leder den första lågan till den andra. På samma sätt menar Buddha att ett liv leder till ett annat, utan att något “jag” följer med.

Det är hur man har levt sitt liv som påverkar nästa. Det är konsekvensen av ens handlingar – karman – som går vidare. Som en låga från ett ljus till ett annat. Enligt Buddha är livet lidande. Men människor är ändå lyckligt lottade.

Det är mycket bättre att återfödas som människa, än som ett djur. För en människa kan ta sig ur kretsloppet – samsara – och uppnå frid, i nirvana, där alla begär slocknar. Hinduerna vill också bli fria från samsara, men inte genom ett utslocknande. De vill att atman ska bli ett med världssjälen – brahman. Buddha tror inte på någon världssjäl.

Ingen gud har skapat världen. Och ingen gud kan hjälpa människan att komma undan samsara. Det måste man klara själv. Det är svårt, men alla har lika stora möjligheter att klara det. Oavsett om man är rik eller fattig.

Det här skiljer sig mycket från den hinduiska synen på människor under Buddhas livstid. På den här tiden är folket i Indien indelade i olika samhällsgrupper – kaster – som man föds in i. Prästerna är den finaste kasten. De har också ljusare hud. Det är bra, tycker man.

Lägst i samhället står de kastlösa – de orena. Vilken kast man föds in i beror på karma. Är man kastlös får man skylla sig själv – då har man betett sig dåligt i ett tidigare liv. Buddha kritiserar kastsystemet. Det är inte födseln som gör en till en bra människa eller en oren, säger han, det är ens handlingar. Kvinnorna står utanför kastsystemet.

De har väldigt låg ställning i samhället. Buddha tvekar. Ska han tillåta kvinnor i sanghan? Till slut gör han det. Kvinnor får bli nunnor.

Nu kan alla – oavsett kast, hudfärg eller kön – börja sin resa mot nirvana. Buddhisternas värld börjar med … Det här har vi ju redan sett? Javisst ja, buddhisternas värld har varken början eller slut. Men nu är filmen faktiskt slut.