Egyptisk religion och drömmen om ett evigt liv

I forntidens Egypten tror man på många gudar. Varje stad och by har sina egna. Men det finns också gudar som är så mäktiga att de styr över hela Egypten, över hela den värld som man känner till. En sådan gud är solguden Ra. Egyptens kung, Farao, anses vara solgudens son, att han är en gud i en mänsklig kropp.

Farao kan därför föra budskap vidare från gudarna till människornas värld. Varje år svämmar Nilen över. När vattnet drar sig tillbaka är jorden längs floden mycket bördig. Men utan solen växer ingenting. Farao och prästerna offrar mat och dryck för att solen ska gå upp varje morgon, och för att Nilen ska svämma över varje år.

Det är mycket viktigt för egyptierna att gudarna är nöjda. Kungen och prästerna har därför stor makt över folket. Men det är nog så att gudarnas och kungens vilja ofta är samma. Och folket gör som kungen vill, eftersom de allra flesta tänker att sköter man sig i livet, kommer man att få evigt liv efter döden, och får kanske bo på en ännu bättre plats än Egypten. En annan mäktig gud är Osiris.

Han härskar över dödsriket. I Egypten tror man att människan består av en själ och en kropp. När någon dör, delar de på sig. För att få evigt liv måste därför själen hitta tillbaka till kroppen. Men när någon dör, ruttnar kroppen.

Hur ska då själen känna igen kroppen? För längesedan begravde man de döda i den torra ökensanden, även kungar. Kropparna torkar ut och ser nästan likadana ut som när de levde. Men när kungarna blir mäktigare begraver man dem i stora stenkistor – sarkofager. Stenen är, liksom kungens själ, evig.

Han är ju Ra:s son. Man placerar sarkofagerna i pyramider. I sarkofagerna är det fuktigt, och kropparna ruttnar och luktar illa. Det blir svårt för kungen att säga att han är solgudens son om hans förfäders kroppar består av ruttna benhögar. Och – hur ska själen hitta kroppen?

Egyptierna kommer på ett fiffigt sätt att hindra kroppen från att ruttna. Jägare har länge vetat hur man får kött att hålla sig ätbart länge. De tar ut magsäck, lungor och andra inälvor, och saltar in resten av kroppen, eller köttet. Det kallas att konservera. Och det är precis det man börjar göra med kungarnas kroppar.

Men hos kungarna får hjärtat vara kvar. Sedan behandlar man kroppen med oljor, örter och salt. Och lindar in den i tyg. Det kallas att balsamera, och tar flera veckor. En helt ny yrkesgrupp föds, balsamerare.

De inlindade kropparna kommer att kallas mumier. Mumifiering är bara tillåtet för kungen och hans familj. Men med tiden blir det så populärt att alla som har råd, också gör det. Som gravgåvor, får den döde viktiga texter, skrivna på ett slags papper som görs av ett gräs, papyrus. Texterna berättar hur man gör när man möter Osiris, härskaren i dödsriket.

Där väger man sitt hjärtas alla erfarenheter mot gudinnan Ma'at:s ‘sanningens fjäder’. Om det väger jämnt, får man evigt liv. Evigt liv? Ja, kanske. Flera tusen år senare malde apotekare ner mumier till pulver och använde som medicin.

Det tillverkades också en brun färg av mumierna, som konstnärer använde när de målade tavlor. Så på sätt och vis levde mumierna vidare… Men, det var nog inte så de forntida egyptierna föreställde sig sitt eviga liv!