Koloniseringen av Sápmi

I Sápmi, som sträcker sig över delar av dagens Norge, Sverige, Finland och Ryssland, lever samerna. Under många hundra år utvecklar de sin kultur. De lever av jakt, fiske och renskötsel, och rör sig över stora områden. Deras religion är den samiska tron. De träffar människor från andra folkslag när de bedriver handel, men de tillhör ingen stat, och de betalar ingen skatt.

Men mycket ska förändras för samerna. Under 1300-talet börjar svenska, danska och ryska kungar intressera sig för områdena längst i norr. Man fastställer gränser mellan länderna, och kräver skatt från dem som bor i området. Eftersom många samer rör sig över stora områden beskattas de ibland av tre stater – den svensk-finska, den dansk-norska och den ryska. Kungarna vill också att samerna ska bli kristna, och man bygger de första kyrkorna i Sápmi.

Präster skickas till området för att sprida den kristna tron. Under 1400- och 1500-talen slår svenska och danska kungar fast att staternas lagar gäller i Sápmis områden. 1600-talet är en svår tid för samerna. 1634 upptäcks silver i Nasafjäll, vid gränsen mellan Sverige och Norge. Sverige ligger i krig och behöver alla inkomster de kan hitta för att bekosta sina arméer.

Man anlägger en silvergruva och tvingar samer i området att arbeta för den. De ska sköta transporten av malmen som bryts. Samerna får lön, men den är liten, och när de tvingas till gruvarbete kan de inte längre sköta sina vanliga sysslor, som att ta hand om sina renhjordar. De samer som arbetsvägrar straffas brutalt. Många samer flyr det hårda slavarbetet, och tar sig över gränsen till Norge.

Gruvan i Nasafjäll är i drift under 25 år, men ger inte särskilt mycket silver. Den är ett misslyckande för den svenska staten, och en katastrof för samerna. Samtidigt hårdnar också det religiösa förtrycket. Man försöker göra samerna kristna med allt mer hårdhänta metoder. De samiska religiösa ledarna, nåjderna, förbjuds att spela på sina trummor.

Trummor bränns, och många samiska heliga platser blir förstörda. Samerna tvingas att delta i gudstjänster och ta nattvarden. Gunill Jonsdotter vägrar, och hon blir anklagad och dömd för häxeri. Det är en av flera grymma häxprocesser som riktas mot samer under 1600-talet. Lars Nilsson i Arjeplog blir ertappad när han försöker återuppväcka sin drunknade son genom att spela på en trumma.

Han straffas med att bli bränd på bål. Under 1700- och 1800-talen lättar förtrycket, men ofta uppstår konflikter mellan samer och nybyggare som kommer söderifrån. När mer och mer mark anläggs för jordbruk, tvingas samerna och deras renhjordar att flytta på sig. På 1900-talet anlägger den svenska staten stora kraftverk för att utvinna elektricitet ur de stora älvarna. Samiska områden för renbete blir dränkta och förstörda.

Samiska barn går i skolan, men där är de förbjudna att tala sina egna språk. Det här är bara några exempel på hur den samiska kulturen och det samiska språket trängs undan allt mer. Samerna på Kolahalvön, i nuvarande Ryssland, har det extra svårt under 1900-talet. När Ryssland är en del av Sovjetunionen, en brutal diktatur, är gränserna stängda. Samerna i öst kan inte längre träffa sina släktingar längre västerut.

Livet i det kommunistiska Sovjet är fattigt och innebär ett hårt förtryck. Under ledaren Josef Stalins tid vid makten betraktas många av de icke-ryska folkslagen som statens fiender. Många samer mördas, eller skickas till arbetsläger. Idag är samerna erkända som en ursprungsbefolkning, och deras språk är officiella minoritetsspråk i flera länder. Det betyder att de har rätt att lära sig, utveckla och använda sitt samiska språk.

Både den svenska regeringen och den norska kungen har framfört en ursäkt för hur samerna behandlats genom historien. Men minnena av den hårdhänta behandlingen av samer lever kvar, och många samer vill berätta om vad deras förfäder fick utstå när Sápmi koloniserades.