Miljöpartiet

Här sitter några människor som är arga. Och besvikna. De är arga för att industrierna, bilarna och jordbruken gör alldeles för stor skada på naturen: på växterna, djuren, luften och vattnet – på miljön. Och de är besvikna för att Sverige just har beslutat att fortsätta använda kärnkraft. Under det här mötet, 1980, bestämmer de sig för att bilda ett nytt politiskt parti: Miljöpartiet.

Och det ska inte bli som de andra partierna. Partiet är emot ekonomisk tillväxt, och för ett liv med mindre arbete och mindre konsumtion. Stora förändringar – ett radikalt parti. Partiet ska styras demokratiskt, och lyssna på sina medlemmar. De ska inte ha någon som leder och bestämmer över dem, utan någon som för medlemmarnas talan.

Därför väljer de inte partiledare, utan språkrör: en kvinna och en man, som får ha rollen i högst åtta år. 1986 sker en allvarlig olycka i ett kärnkraftverk i Tjernobyl, i Sovjetunionen. Radioaktiva partiklar sprids över Sverige och många andra länder. Två år senare, under sommaren, dör tusentals sälar i en virussjukdom. Tjernobylolyckan och säldöden bidrar till att fler människor, och media, uppmärksammar frågan om miljön.

Och nu, 1988, röstar väljarna in Miljöpartiet i riksdagen. De dansar in, i koftor och sandaler. Det här är verkligen inte ett parti som alla andra! Miljöpartiet menar att de varken står till höger eller vänster, utan placerar sig på en annan skala – där miljö och hållbarhet ställs mot ekonomisk tillväxt och industri. Partiet åker ur riksdagen 1991, men väljs in igen redan i nästa val.

Då är den stora frågan om Sverige ska gå med i EU eller inte. Miljöpartiet kampanjar för ett Nej. I valen 1998 och 2002 är det jämnt mellan de två blocken i riksdagen; varken partierna till höger eller vänster får egen majoritet. Det block som Miljöpartiet väljer att stödja kommer att få makten! Miljöpartiet är vågmästare i riksdagen.

Som vågmästare väljer de för det mesta att stödja Socialdemokratiska regeringar, men bara i utbyte mot nya strängare lagar för att skydda miljön. Nu heter språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. De är mer lika de andra partiledarna; de bär kavaj, och fattar oftare beslut centralt, utan att fråga medlemmarna. Och nu är partiet till och med för att Sverige är med i EU! Den här förändringen leder till konflikter i partiet.

Några vill fortsätta att vara annorlunda och kämpa för radikala förändringar av samhället. Den gruppen kallas ibland för fundamentalister, eller fundisar. Andra vill hellre kompromissa, och kämpa för förändringar som är lite mindre, men som har större chans att faktiskt genomföras. De här kallas realister eller realos. Med tiden får realos mer inflytande.

Miljöpartiet blir alltmer ett parti som alla andra. Efter valet 2014 tar Miljöpartiet för första gången plats i en regering, i koalition med Socialdemokraterna. Bland andra, blir språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson ministrar. Men, att sitta i en koalition innebär att kompromissa. Det var enklare att vara radikal och hålla fast vid principer innan de själva hade makt och ansvar.

Partiet tvingas backa i flera viktiga frågor. Regeringen, som Miljöpartiet är en del av, beslutar att göra det svårare för flyktingar att få asyl i Sverige, och att sälja kolgruvor istället för att stänga dem, som Miljöpartiet ville. Många av Miljöpartiets väljare blir arga och besvikna. Båda språkrören blir kritiserade, och Åsa Romson avgår. Hon ersätts av Isabella Lövin.

Efter valet 2018 ingår Miljöpartiet på nytt i regeringen. 2019 ersätts Gustav Fridolin som språkrör av Per Bolund, och 2021 ersätts Isabella Lövin av Märta Stenevi. I november 2021 röstar riksdagen om vilken statsbudget Sverige ska ha under 2022. Regeringen får inte igenom sin budget, utan oppositionens budgetförslag vinner. Nu hoppar Miljöpartiet av regeringen.

De vill inte vara med och styra landet på en budget från högerpartier, där även Sverigedemokraterna ingår. År 2022 är miljöfrågor med i alla politiska partiers valprogram. Men Miljöpartiet anser att de driver frågorna hårdare än något annat parti. Vilken väg ska Miljöpartiet gå nu? Vilken politik är mest effektiv om man vill förbättra miljön och stoppa klimatförändringarna? Är det bäst att vara radikal, eller att kompromissa?