Informativa tal

Det är besöksdag på Marias ridskola. Maria ska hålla en presentation, men hon är lite nervös. Det känns läskigt att prata inför så många. En presentation för en grupp kan också kallas föredrag, tal, eller redovisning, beroende på tillfället. Om man är nervös, gäller det att förbereda sig.

Då känns det mindre läskigt. Maria tänker igenom vilken sorts presentation hon ska hålla. Hon ska berätta om ridtävlingar. Det är hennes ämne. Talet ska ge lyssnarna information.

Det är ett informerande tal. Maria måste också tänka på vilka som ska lyssna. Det kommer att vara yngre barn, och deras föräldrar. Om publiken istället hade varit kompisar från stallet hade presentationen behövt vara annorlunda. Det kallas att anpassa talet efter den som lyssnar.

Mottagaranpassning. Det är oftast lättast att tala om något som man är intresserad av. Ridning? Men om det hade varit ett ämne Maria inte kunde, som en redovisning i skolan, skulle hon behövt ta reda på mer. Leta fakta.

Då försöker man ta reda på allt som finns om ämnet - bli expert - för att lättare kunna berätta om det. Leta i olika källor: på internet, faktaböcker, eller kanske... korta animerade informationsfilmer? Vad vill Maria berätta om ämnet? Vad vet hon redan om det?

Vad behöver hon ta reda på? Maria gör en teckning där hon skriver ned allt hon vet om ridning - en tankekarta. Det är ett bra sätt att se vad man kan om ämnet. Få överblick. När hon har bestämt sig för vad hon ska ta med i talet, antecknar hon i vilken ordning hon ska ta upp allt.

Hon gör en disposition. Sen är det dags att skriva ner vad hon ska säga - skriva ett manus. Manus kan vara olika noggranna. Vissa skriver ned allt de ska säga, medan andra hellre gör en lista med enstaka punkter, stödord. Maria börjar med att skriva ned exakt det hon vill säga.

Sen plockar hon ut stödord från manuset, och använder dem under presentationen. Men hur ser ett manus ut då? Först vill man att lyssnarna ska förstå vad man kommer att prata om, och bli intresserade. Fånga deras uppmärksamhet. Den delen av talet kallas inledning.

Man kan berätta en liten historia, eller ett minne som har med ämnet att göra. Det ska vara kort, ett par meningar räcker. Efter inledningen är det dags att presentera alla fakta, i den ordning man bestämt sig för i sin disposition. Man går in på djupet av sitt ämne. Det är den största delen av talet, huvuddelen.

Här kan man ibland visa bilder, kartor eller diagram. När man berättat allt innehåll försöker man komma tillbaka till inledningen - knyta ihop - och sammanfatta det man sagt. Det här är avslutningen. En sammanfattning ska också vara kort. Två eller tre meningar räcker.

Lyssnarna ska förstå att talet är slut. Manuset är klart. Det är dags att öva. Maria läser texten högt för sig själv, och spelar in med mobilen och lyssnar. Maria hör att hon pratar lite för fort.

Det är vanligt när man blir nervös. Hon bestämmer sig för att tala lite extra långsamt under presentationen. Maria tittar också ner på sitt papper lite för mycket. Det gör att hon hörs dåligt. Om hon istället tittar upp på lyssnarna, hörs hon mycket bättre.

Och de kommer att känna att hon talar till dem. Så. Talet är färdigt. Maria känner sig nöjd. Hon kan sitt ämne och sin text.

Hon är förberedd. Och hon hinner öva flera gånger. Men först... till stallet!