Gestaltande beskrivning

Vill du också få någon att gråta ibland? Inte genom att vara elak alltså, utan genom att berätta en sorglig historia. Då måste du få dina läsare att känna samma sak som karaktärerna i din berättelse. Och det hänger på beskrivningarna. Miljöbeskrivningarna och personbeskrivningarna.

Det finns två sätt att beskriva på. I en vanlig miljöbeskrivning beskriver du med ord så att det blir tydligt hur det ser ut på platsen. En sådan “vanlig” beskrivning kallas också refererande. Men vill du verkligen få läsaren att känna något, ska du beskriva miljön ur karaktärens ögon när hen rör sig igenom den. Finns det något med platsen som gör att hen rör sig på ett speciellt sätt?

Visa hur! Beskriv också hur personen upplever miljön genom några av de fem sinnena: hörsel, syn, känsel, smak och lukt. En sådan beskrivning kallas gestaltande. Så här kan en vanlig beskrivning av miljön låta: Det mysiga torget var fullt av förälskade människor. Mitt bland de gamla kullerstenarna lyste färggranna blommor i rabatter.

Lisa kände sig ensam och osynlig. Jämför det med en gestaltande beskrivning: Lisa snubblade till, det var nära att hon bröt klacken på kullerstenarna vid torget. Varför hade hon ens sina finaste skor på sig? Vad skulle det vara bra för, det var ändå ingen som såg henne. Hon haltade förbi viskande par som bara hade ögon för varandra.

Hon försökte att inte se händerna som smekte andra händer. Blommorna i rabatten luktade av sommarnatt. En sommarnatt som var till för de som var kära. I den första beskrivningen används de här orden. De är adjektiv.

Men i den gestaltande texten används de här orden för att beskriva miljön. Det är ord för något som görs, verb. Rör sig Lisa på något speciellt sätt? Ja, hon snubblar och haltar. Upplever hon något med sina sinnen?

Ja, hon känner lukten av blommorna, hon ser saker, hon hör viskande par. I den första beskrivningen berättar författaren att Lisa känner sig ensam, men i den andra måste läsaren själv lista ut det, genom ledtrådar i texten. Läsaren fyller i med sina egna bilder och blir medskapare av berättelsen. I en personbeskrivning avslöjar du hur personen ser ut: De yttre egenskaperna. Men du ska också beskriva de inre egenskaperna: Hur är din karaktär som person?

Glad eller ledsen? Utåtriktad eller blyg? Hur beter hen sig? Drömmer hen om något? Är rädd för något? I en vanlig beskrivning berättar du det här med adjektiv.

Men i en gestaltande beskrivning visar du hur det ser ut. Ett snabbt exempel ur en vanlig beskrivning: Lisa är arg. Men om du istället gestaltar det, frågar du dig: Hur ser det ut? Ja, hur ser man ut när man är arg? Man kanske knyter nävarna, sparkar på något, skriker något.

Lägg gärna till något som är speciellt för karaktärens personlighet. Kanske så här: Lisa knyter nävarna i fickan. Hon skulle gärna slå någon, men händerna liksom fastnar i jeansen precis som svordomarna fastnar i halsen. Svordomarna smakar järn. Eller har hon kanske bitit sig i tungan?

Så fort Mohammed tittar bort sparkar Lisa till närmaste lyktstolpe. Det gör ont, men hon bryr sig inte. Och Mohammed märker ingenting. Nu förstår läsaren att Lisa är arg men hon verkar inte vilja visa det. Är det bara Mohammed hon inte vill visa sin ilska för? Det är sånt som läsaren får tolka själv.

Det är inget fel med en vanlig, refererande, beskrivning. Många berömda författare har skrivit sådana. Men en gestaltning väcker mer känslor. Så försök undvika adjektiven, använd verb istället. Visa hur det ser ut!