Romantiken

Vad tänker du på när du hör ordet romantiken? Kärlek kanske? Känslor? Glädje och avund? Helt rätt!

För det är precis vad det handlar om. Känslor! Vi delar in vår historia i olika perioder, eller epoker. Det gör vi för att kunna sortera och förstå vår egen utveckling. Det blir ungefär som en kapitelbok.

Romantiken är ett av kapitlen. Romantiken pågår från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Men varför kallas perioden för just romantiken? Själva ordet Romantik kommer från ett gammalt franskt ord, Romanz. Det betyder en berättelse skrivet på enkelt folkligt språk.

Romantikens folk hyllade nämligen enkel, folklig konst och litteratur. De tyckte att den stod närmare naturen och var mer äkta. Romantikens människor längtade också efter platser som låg långt bort och var okända: exotiska. Men varför var det då så viktigt att betona känslorna under den här tiden? Jo, Romantiken var lite av en proteströrelse mot perioden som kom före - Upplysningen.

Under upplysningen ville man förklara och förstå världen. De använde sitt förnuft, uppfann och upptäckte saker, och lärde sig hur naturen fungerade. Men efter ett tag blev det lite tråkigt att vara lärd och upplyst, och att alltid ha en förklaring på allt. Man längtade efter att få släppa loss och vara lite oförnuftig en stund. Man ville uppleva och känna.

Plötsligt var fantasi och inre upplevelser viktigare, och man hade inte samma behov av att förklara saker och ting. Ta till exempel förhållandet till naturen. Romantikerna ansåg att naturen var ett mysterium och man ville inte försöka förklara eller avslöja naturens hemligheter, så som upplysningens vetenskapsmän hade gjort. Istället ville man uppleva naturen och dess mysterier. Romantiken uppfattade människan som en skapande varelse, och begåvade konstnärer ansågs vara genier.

Genidyrkan och kärlek till naturen, tillsammans med stormande kärlek var också grunden för den tyska romantiska rörelsen Sturm und Drang. Storm och Längtan. De var unga författare som skrev om starka känslor. En av dem var Johan Wolfgang von Goethe. Han skrev Den Unge Werthers lidanden.

Och den stackars Werther lider verkligen. Han blir förälskad i Lotte men eftersom hon redan är förlovad väljer han att ta sitt liv. Poesi blev mer populärt, och man skrev och läste dikter under romantiken. I dikterna beskrivs hur naturen var besjälad och i högsta grad levande. Det blev också populärt att skriva skräckberättelser, och en känd sån, är berättelsen om Frankensteins monster, av Mary Shelley.

Den handlar om en vetenskapsman, dr Frankenstein, som vill skapa liv, i form av en människa som han bygger ihop av likdelar. Människan som dr Frankenstein skapar blir stor, ful och skäckinjagande. Folk som ser honom blir rädda och behandlar honom som ett monster. Övergiven, jagad och villrådig ger sig monstret till slut ut för att hämnas på sin skapare, dr Frankenstein. Mary Shelleys historia är en slags kritik av upplysningtankarna. Vetenskapsmannen vill skapa en människa men det blir ett monster som hämnas på sin skapare.

Sättet att se människan som en maskin leder alltså till något skadligt. Romantikerna var övertygade om att samhället skulle bli bättre genom att alla vågade använda sina känslor, och då bli bättre medmänniskor. De menade helt enkelt att samhället skulle utvecklas med hjälp av känslornas kraft. Vad tycker du? B ehöver vi mer känslor eller mer upplysning och förklaringar för att vår värld idag ska utvecklas till att bli en bättre plats?