Svenskt teckenspråk: Ett svenskt minoritetsspråk

Siver kan inte höra – hon är döv. Det har hon varit sedan hon föddes, och därför har Siver aldrig pratat svenska eller kurdiska med sin familj. Istället använder Siver svenskt teckenspråk. Teckenspråk är som vilka andra språk som helst, med eget ordförråd – eller teckenförråd – och egen grammatik. Men teckenspråk skiljer sig från talade språk på vissa sätt.

Istället för att man kommunicerar med ljud och hörsel som man gör i talade språk, kommunicerar man i teckenspråk med händerna och synen. Och med huvud-, mun- och ögonrörelser. Svenskt teckenspråk är ett språk som används av en liten del av Sveriges befolkning – det är ett minoritetsspråk. Ungefär 12 000 personer har det som sitt modersmål, men det finns många fler som kan teckna. Totalt använder kanske 30 000 personer i Sverige svenskt teckenspråk.

Det är framför allt döva och hörselskadade som har svenskt teckenspråk som modersmål Men också många hörande barn till döva föräldrar. De har också svenskt teckenspråk som modersmål. Olika former av teckenspråk har använts i alla tider och på alla platser där det funnits döva människor. På 1800-talet i Sverige grundade man speciella dövskolor. Då fick många fler döva kontakt med varandra och det som idag är svenskt teckenspråk började växa fram.

Men... varför ett svenskt teckenspråk egentligen? Varför använder inte alla döva i hela världen samma teckenspråk? För att teckenspråk uppstår på samma sätt som nästan alla andra språk: genom att människor kommunicerar och tillsammans långsamt utvecklar språket. Eftersom språk uppstår på det här sättet använder man inte samma språk i alla länder.

Inte heller alla hörande talar ju samma språk i alla länder - även om det kanske vore praktiskt. Dessutom påverkas språk också av andra språk som talas runt omkring dem. Och det här gäller även för teckenspråk. Och därför är t.ex. svenskt teckenspråk påverkat av den svenska som talas i Sverige.

I Sverige finns en språklag med regler, bestämmelser, om det svenska språket; svenskt teckenspråk; och fem minoritetsspråk med en särskild status – de nationella minoritetsspråken. Nationella minoritetsspråk är språk som uppfyller vissa krav: 1) att det inte är en dialekt utan ett språk; 2) att det har talats länge i Sverige – minst 100 år, och 3) att talarna av språket själva önskar att språket ska ha den statusen. Svenskt teckenspråk räknas inte som ett nationellt minoritetsspråk i minoritetsspråkslagen. Men i språklagen står att det ska värderas och behandlas på samma sätt som de nationella minoritetsspråken. En del betraktar därför svenskt teckenspråk som Sveriges sjätte nationella minoritetsspråk.

Enligt språklagen har staten, myndigheter, landsting och regioner, och kommunerna ett särskilt ansvar att skydda svenskt teckenspråk. De ska också se till att de som vill använda det ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det. Teckenspråk används mellan personer, vid direkt kommunikation, på samma sätt som hörande använder talspråk. Det svenska språket är istället de dövas andraspråk, och det används framför allt för att läsa och skriva. Men för Siver och andra i dövsamhället är teckenspråk mer än bara ett sätt att kommunicera.

Det innebär också en grupptillhörighet för människor som delar en kultur – en kulturell gemenskap.